Månadens verb

På 1600-talet rådde kyrkogångsplikt. Lars Nilsson i Svedje förläts dock när han uteblev från andra storböndagen 1683. Över sjuttio år gammal och beroende av kryckor hade han dagen innan gått en halv mil bärande en liten gris. Trött i benen orkade han inte ta sig till kyrkan. Förståeligt, sa rätten.

År 1744 reste samiska vittnen och besiktningsmän till fjälls för att utmärka riksgränsen, ett 12 dagar långt arbete som männen fick betalt för vid tinget året efter i Vang, Norge. På kartan kan man följa deras färd mellan Kiepan Warra och RostoSund.

Ett nybyggarpar i Jämtland fick sin (ev. lånade) häst utmätt 1788. När ingen såg tog hustrun hästen ur stallet i Bångåsen för att rida till Landön med “någon usel och klen malnad som bestod i furu bark och annat”. Dit var det 23 km men redan efter 9 km kom länsmannen ikapp henne och tog tillbaka hästen.

1770 avled en dammvaktare i Sala vid namn Peter Färnberg. Innan en ersättare hittats gavs uppdraget till Peters änka Elisabeth Ersdotter, med hänvisning till hennes svåra ekonomiska tillstånd. Tillsammans med sin dräng skulle hon övervaka gruvans dammar i tre månader och för det åtnjuta full lön.

År 1668 klagade en borgare över att han förlorat några alnar rask (ylletyg) på en marknad. Tjuvkonan Dordi misstänktes men försvarade sig. Hon hade minsann sett en ryttarhustru ”inwäflat rasket under kiortelen”. Handlingen hamnar, oavsett sanningshalt, i databasen som ”gömma ylletyg under kjolen”.

En änka hade förestått sin ogifte sons hushållning “både inne och ute dels som Matmoder och dels som Piga”. Sonen, som var bonde i Sunne socken i Jämtland, påstod i en arvstvist i rätten år 1789 att han inte hade bett om sin mors hjälp med hushållningen utan åtagit sig den själv.

En bonde lånade ut pengar med en myr som pant. Myrgräset skulle ha blivit bondens ränta, men det uppdagades att bävrar förstört myren genom att bygga i forsen och orsaka översvämning. Missnöjd vände bonden sig till tinget i Offerdal år 1649. Men bäverns arbete ger inblick i dåtidens kreditväsende!

År 1785 hade en dräng med sig sin sjuka häst till en dragon i Solberg i Hammerdal socken. Dragonen lärde då drängen bota hästens svullnad genom att “bränna hampfrö med något salt samt deraf gifwa hästen”.

Kyrkoherden i Ragunda lät år 1651 samla socknens kvinnor i syfte att identifiera en misstänkt. Brottet: att ha skickat en bjära (mjölkhare) för att tjuvmjölka boskap. Barnen som hade vallat boskapen identifierade en av kvinnorna med orden ”denne äret”.

Månadens verb, styra båt, handlar om frakt av salt i det tidiga 1700-talets Jämtland. Prosten i Ragunda församling Salomon Hofverberg hade skickat sin dräng Nathanael Biörsson till Sundsvall för att hämta två tunnor salt. Han hade även bett Nathanael att leja en karl för att hjälpa till med uppdraget. Nathanael lejde furiren Erich Hoff, och sedan gav de sig iväg med prostens båt till Sundsvall.

Vägen tillbaka på Indalsälven blev dock utmanande, närmare bestämt den sista biten där det nedanför Ragundasjön fanns en fall-liknande fors kallades Storforsen eller Gedunsforsen med 35 meters fallhöjd (se karta nedan). Där förfors saltet i det strömma vattnet. Därför ville prosten ha ersättning för saltet av Nathanael som i sin tur stämde in Erich till häradsrätten år 1702 för att kräva att de delade på skadeståndet till prosten. Tack vare denna rättsprocess känner vi idag till deras frakt av saltet.

Hur gick det då till när de blev av med saltet? Enligt Erich hade han velat frakta saltet i prostens båt, men Nathanael hade istället föreslagit att lägga salttunnorna i en linbåt, dvs. en båt som drogs med linor, antagligen från land. Detta eftersom “Nathanael eij kunde upföre Forsen styra en så tung bååt”. Vi får inga detaljer om hur salttunnorna stjälptes ur linbåten, men det kan man nog föreställa sig i en sådan fors. Desto intressantare för forskningen om arbete är det stora ansvar som drängen Nathanael gavs med att leja karl och frakta salt. Dessutom får vi reda på att det var han som styrde prostens båt, tydligen fraktade de ändå lite annat gods i den, även om han inte ansåg sig klara av att styra den fullastad med salt. Sällan ger domboksmaterialet sådana detaljer om frakt som vem i sällskapet som styrde.

Ur ett längre tidsperspektiv ger det här domboksfallet en värdefull inblick i transportarbete längs Indalsälven före det mycket omskrivna försöket att skapa en flottningskanal förbi Storforsen som ledde till att den torrlades år 1796 och idag är känd som “Döda fallet”. På kartan nedan syns Storforsen såsom den såg ut före 1796 och inritat finns också det planerade kanalbygget. (Bildkälla: Lantmäteriets Historiska kartor)

Sent i november 1705 sammankallades häradstinget i jämtländska Hammerdal. På plats fanns lokala nämndemän, befallningsman, länsman och delar av allmogen, däribland Johan Jönsson från Gåxsjö som rest över 15 km i höstmörkret för att närvara. Vid tinget skulle Johan ta chansen att begära det han ansåg var sitt, en del av de 10 Caroliner i skottpengar som Olof Ersson från Sikås erhållit för tre fällda björnar. Under 1600- och 1700-talen likställdes rovdjur, såsom björn, med skadedjur och jaktlagstiftningen lade stor vikt vid deras utrotning genom en rad bestämmelser som underlättade och uppmuntrade rovdjursjakt. En av bestämmelserna var utdelning av skottpengar, en specificerad summa pengar som betalades ur häradskistan till den som dödat varg eller björn, vilka nu hade blivit ämne för konflikt mellan Johan och Olof (Nyrén 2012, ss. 55, 64).

Tvisten återfinns i de jämtländska domböckerna från häradstinget, ett källmaterial som inte bara ger kunskap om de rättsliga mål som avhandlades och avgjordes utan också synliggör vad män och kvinnor gjorde i det förflutna. Som första rättsliga instans på landsbygden ger häradstingets domböcker även inblick i de jämtländska lokalsamhällenas platsbundna förhållanden och förutsättningar där miljön präglades av långa distanser, djupa skogar, vida vatten och närheten till fjäll. Jakt var en central aktivitet som ofta återkommer i de jämtländska domböckerna och även om skottpengarnas fördelning är i fokus för målet mellan Johan och Olof belyser detta mål även en närvaro som ofta placerats i historieskrivningens periferi – den samiska.

För häradstinget berättade Olof att han funnit spår av björn på sin egen skog och hur han därför valde att leja en same dit för att skjuta dem. Som ersättning för sitt arbete skulle samen, som förblir anonym, erhålla hälften av björnarnas hudar, skinn och kött, en överenskommelse som enligt Olofs utsaga också förverkligades. Månadens verb, leja same, återfinns redan under 1600-talet där det i en rad mål framkommer hur allmogen lejer samer för att jaga både björn och älg. Precis som Olof återgav, verkar det ha varit vanligt att detta arbete kompenserades med delar av det fällda djuret. Att Olof, och många andra, valde att leja samer tyder inte bara på att de samiska jaktkunskaperna verkar ha varit värderade i dessa lokalsamhällen men belyser också en återkommande relation mellan jämtar och samer, en grupp människor som allt för sällan dyker upp i de historia källorna.

År 1787 beslutade sig tre jämtländska bönder, Johan Olofsson i Döviken samt Erik Nilsson och Natanael Olofsson i Krångede tillsammans med den sistnämndes son Olof Natanaelsson, för att anlägga ett älgdrag, alltså en fälla för att döda det stora villebrådet. En god idé, kan tyckas, med tanke på att en fälld älg kunde ge ett ansenligt tillskott till hushållets försörjning, även om djuret i 1600- och 1700-talens Sverige förde en tynande tillvaro under jägarens ok. Kanske just därför var det heller ingen älg som störtade i den fälla som anlagts av bönderna i Döviken och Krångede, utan oturligt nog två hästar som tillhörde Karl Jonsson i Pålgård och nybyggaren Olof Jonsson i Selet. Föga förvånande blev dessa män missbelåtna och stämde de ansvariga till hösttinget i Ragunda (den gängse beteckningen trots att det hölls i mitten av december) för att de ”på owanligt ställe anlagt och upgillrat Elgsdrag”, en omständighet vi har att tacka för att vi över tvåhundra år senare kan läsa om den snöpliga jakten och några jämtlänningars tillvägagångssätt för att försörja sig.

Gillrandet av ett älgdrag illustrerar de plötsligt uppdykande verbfraser som vittnar om gångna tiders försörjningsstrategier och som till GaW-forskarens glädje finns utspridda i diverse bevarade källor, i det här fallet en dombok. När 1700-talets älgjakt lyckligtvis och närmast av en slump uppenbarat sig framför historikerns ögon vidtar emellertid en annan jakt – kanske något mindre våldsam – på fördjupande, kontextuell information i källor och litteratur. Tyvärr är möjligheterna begränsade att erhålla närmare kunskap om jaktens betydelse för människors livsuppehälle i det tidigmoderna Sverige. Ögonblicksbilden från Ragunda fyller inte den luckan, men den gör det möjligt att skönja en handfast dåtid som i förlängningen kan ligga till grund för nya tolkningar. Av Svenska Akademiens Ordbok framgår att ett drag bestod av ett slags båge som spändes upp och med hjälp av vilken en pil eller ett spjut sköts mot det djur som gick i fällan. En tydligare bild – även i bokstavlig bemärkelse – framträder för den som letar sig vidare till zoologen Sven Ekmans bok Norrlands jakt och fiske från 1910, där älgdraget, det namn fällan hade i östra och västra Jämtland, avbildas som det ska ha sett ut i Stugun, en socken strax väster om vårt Ragunda (se nedan). Känslan av att stå främmande inför det förflutna dröjer sig måhända kvar, men börjar om inte annat spädas ut av ett större mått av förståelse och strimmor av upplevd närhet.

Hur förlöpte då rättsfallet? De två män som gått miste om sina hästar krävde ersättning för skadan, men yrkade också på böter för att deras motparter inte hade meddelat sina grannar att de satt upp ett älgdrag. I gengäld valde de fyra anklagade att beskylla nybyggaren Olof Jonsson för att ha använt ett av deras gamla älggiller. Häradsrätten kunde konstatera att ingendera parten ville erkänna sin skuld utan en rannsakning på platsen och ytterligare bevisning. Kontrahenterna fick i uppdrag att skaffa fram detta inför en eventuell fortsättning vid nästa ting, så länge ingen privat överenskommelse skulle hinna slutas under mellantiden. Dessvärre – ur forskarens perspektiv – tycks de ha löst sin tvist utan domstolens hjälp. Titthålet till det förflutna blir i det här fallet inte större, och jakten på de tidigmoderna älgjägarna och deras efterlämnade verb förblir oavslutad. Men lite motsträvighet tillhör väl historiens charm.

Asger Wienberg
Praktikant vid GaW

I de metaverb som just nu skall beskriva GaW-projektets aktiviteter är turen kommen till analysera. Enligt SAOB skall detta förstås som att upplösa eller sönderdela något sammansatt i dess enkla beståndsdelar; utreda något komplicerat i dess särskilda moment. Vidare kan man lära sig att 1700-talssvenskan även kunde använda sig av det mer, även på den tiden, ovanliga analytisera, i samma betydelse.

Det jag har tillbringat en stor del av min arbetstid åt är att analytisera bouppteckningar från tre tidsnitt av projektets undersökningsperiod. Här är det meningen att utvalda föremål eller kombination av föremål skall komplettera vårt huvudsakliga källmaterial – domböcker – genom att implicit peka på möjliga aktiviteter som kan ha förekommit inom enskilda hushåll eller kategorier av hushåll. Detta framförallt i en inomhusmiljö, som förhållandevis sällan skymtar fram i domboksprotokollen, men som innehåller aktiviteter som vi vet måste ha förekommit. Exempelvis förutsätts i analysen att innehavet av vävstol och spinnrock innebar att hushållet 1, inte ägde dessa för ros skull. 2, att innehavet därmed med största sannolikhet gav upphov till tidsanvändning som syftade till försörjning. Detta i en vid bemärkelse då bouppteckningen, och här utvalda föremålskategorier, inte kan ge säkra upplysningar om hur ofta, vem som eller under vilka villkor redskapen användes. Var det någon form av arbete där ersättning, av vad slag som helst, utgick eller utfördes arbetet som ett led i hushållets, i det här fallet, egen försörjning av textilier?

Vi påbörjar år 2022 med att ta upp tråden med verb som beskriver vad vi i GaW-gruppen gör. Medan arbetet med vår kommande bok rullar på fortsätter även arbetet med databasen. För att underlätta sökningar i databasen indexeras verben i olika arbetsområden. De senaste veckorna har jag med projektkoordinator Sofia Lings hjälp introducerats i hur detta går till.

Nu kanske du som läsare tycker att indexera är ett stentråkigt verb – kunde de inte ha ett lite roligare verb att komma med? Visserligen är ”sten” ett av de 42 arbetsområdena som databasens verb indexeras som, men därmed inte sagt att det är stentråkigt!

När vi indexerar lägger vi till en slags ”etiketter” med arbetsområden till varje verb i databasen. Varje verb i databasen kan få upp till tre etiketter. Att ”hämta grus” har exempelvis indexerats som transport och sten. Det innebär att forskare som är specifikt intresserade av att veta mer om arbete med transporter eller arbete med sten lätt kommer att kunna finna detta verb i databasen genom en sökning på något av dessa två arbetsområden.

Att sätta etiketter är nu inte alldeles enkelt. Ska det räknas till området nöjen att köpa smycken men inte att köpa kläder? Ska ”anlita skräddare” räknas till området arbetsledning eller ansvar eller bådadera? Dylika frågor får man ställa sig som indexerare.

Linnea Henningsson
Forskningsassistent i GaW

It only occasionally happens that historical actors in legal archival material literally refer to the more abstract concepts that we are after as historians, but it is quite rare if that abstract word is a verb. Yet in 1740, in Amsterdam, two drunk men were fighting over the questions whose wife was best at ‘making a living.’ As I write in my forthcoming dissertation:

The men in question, Arend Jansze and Pieter van Bemmelen (known on the streets as Lange Piet or ‘Long Pete’), ordered beers and began talking: ‘Arend Jansze said that within two years, the daughter of Pieter van Bemmelen would be stronger and smarter than the wife of Pieter van Bemmelen, which Pieter van Bemmelen objected to, saying that his wife was as capable of working as the best woman in the neighbourhood, as far as twenty houses.’ To which Arend Jansze testily replied: ‘Compared to how my wife can make a living, your wife is worthless.

In the original Dutch, he said ‘Uw vrouw is maer een lor tegens mijn vrouw om de kost te winnen.’ Kost te winnen means making a living or supporting oneself or a household. Literally it means ‘providing the costs,’ where kost could also double as food. It is an especially nice verb to see in the wild, since it supports the research, such as that by the GaW project, that shows how making a living was not an exclusively male project. Rather, a two-supporter model was a more common historical model than the ‘male breadwinner model’ in which a husband earns a family-supporting income. As a visiting researcher of the GaW project, I was happy to have been invited to a recent discussion with the project on the different models of ‘supporters’ and ‘breadwinners,’ and it immediately reminded me of this case. It shows not only how men were not the only ones providing income, but also how the ‘making a living’ of women could be a source of pride, that men loudly proclaimed and fought over.

Bob Pierik, visiting researcher at GaW

Man behöver bevisligen inte klä ut sig och låtsasskjuta med musköter för att det ska räknas som reenactment. Jag säger bevisligen, för medarbetarna i GaW lyckades göra det ändå en måndag häromsistens, och vi fick inga reprimander för det. Idén var att ta ett databasfall vars rumsliga omständigheter skulle gå att lokalisera, och att sedan i möjligaste mån gå och stå på precis samma ställen som fallindividerna. Valet föll på fall 15190, en blodig historia från Snevringe häradsrätt, utspelad vintern 1840 i och kring byn Löpdal, vars historiska terräng och bebyggelse tack vare syneprotokoll, lantmäterihandlingar m.m. är förhållandevis väl känd. Efter förberedande samtal med välvilligt inställda boende fick vi tillgång till såväl plats som rekvisita (en yxa).

Flygfotot nedan visar större delen av Löpdals gamla bytomt: i rött det ungefärliga läget för bebyggelsen 1840, i vitt hänvisningar till aktiviteter, i brandgult en inzoomning.

Förra månaden skrev vi om att koordinatsätta aktiviteter och individer. Syftet med den aktiviteten var att möjliggöra den forskningsaktivitet som beskrivs av juni månads verbfras: göra karta.

Historiker har länge använt sig av kartor. Tänk bara på de historiska atlaser där man kan studera romarriket utbredning och hur kolonisatörerna delade upp Afrika mellan sig. Inte bara den politiska historien kan karteras; kartor kan också användas för att beskriva ekonomiska fenomen som handelsvägar och järnvägsnätets utbyggnad. Inte minst har detta använts i undervisningen.

På senare tid har historiker alltmer intresserat sig för användningen av kartor. Bakom detta ligger en kombination av å ena sidan ny digital teknik, så kallad GIS (geografiska informationssystem), och å andra sidan ett ökat teoretiskt intresse för hur rummet påverkar det som sker. Det talas ibland om en ”rumslig vändning” inom historievetenskapen. För oss som studerar könsarbetsdelning har rumsliga aspekter varit viktiga inte minst på grund av idén om framväxande separata sfärer för män och kvinnor.

Den tidsanvändning för försörjning som Gender and Work studerar i form av aktiviteter, och som beskrivs av verbfraser, ägde alltid rum på bestämda platser. Databasen GaW är därför full av uppgifter om geografiska platser, vad som hände där och vem som var där vid en viss tidpunkt. Genom att koordinatsätta dessa och lägga in dem på kartor kan vi frilägga mönster och se samband som vi annars kanske inte hade uppmärksammat.

Vi kan till exempel belysa den geografiska rörligheten i samhället genom att mäta avståndet mellan var någon bodde och var denna någon utförde en försörjningsaktivitet eller, som i kartan nedan, genom att visa varifrån de individer som dök upp i Västerås rådhusrätt kom. Som synes var långt ifrån alla från Västerås.

Även maj månads verb handlar om vad vi gör i vårt arbete med att analysera GaW2-datasetet, nu när vi slutat utöka det med nya verb från historiska källor. Vi undersöker bland annat rumsliga aspekter. Var arbetade kvinnor och män? Var det i hembyn eller någon annanstans, kanske rentav långt bort från deras hemort? Som ett led i att försöka ta reda på svar letar jag fram koordinater för både individernas hemort och för arbetsaktiviteterna i databasen. Maj månads verb är alltså ”koordinatsätta individer och deras arbete”. För detta arbete har jag ett Excelark med alla individer och alla aktiviteter från databasens domboksmaterial

För att ta ett exempel är en individ i databasen bonden Lars Andersson i Ekeby i Svedvi socken som slog hö år 1756 i sin hemby.

Jag söker upp Ekeby i Riksarkivets karta TORA. Eller för att uttrycka det exakt är TORA ett topografiskt register där byar lokaliserats utifrån historiska kartor och getts koordinater. Registret är under uppbyggnad, men för en hel del byar finns redan poster med koordinater och länkar till historiska kartor. Möjligheten att söka på byar med vanligt förekommande namn är i dagsläget liten, så det gäller att lokalisera Svedvi socken, zooma in där och leta. Ekeby finns med!

Jag kopierar koordinaterna (som är av typen SWEREF 99) in i ett Exceldokument på bonden Lars Anderssons rad. Även aktiviteten han utfört, ”slå hö”, får dessa koordinater.

Så småningom kommer Lars Andersson och andra individer med känd hemort eller hemsocken, samt deras arbetsaktiviteter, att bli prickar på en karta som vi kan analysera, men det är nästa steg i processen. Fortsättning följer…

Linnea Henningsson

Den som studerar 1800-talsmänniskor som tillverkade skor (för att ta en ofta nyttjad exempelaktivitet) kommer i själva verket i kontakt med två olika sorters arbete. Vi ser det i förra meningen: ”Den som studerar 1800-talsmänniskor som tillverkade skor. Mindblown? Ja, jag förstår det. När man ägnat all sin möda åt att tänka på andra människors arbete glömmer man lätt bort att man själv arbetar och att det också kan vara intressant att berätta för omvärlden. Det gäller särskilt nu, när projektet GaW2 gått in i den fas där vi slutat läsa i gamla papper och istället börjat producera nya.

Imorse gav jag mig i kast med att göra uttag. Det betyder att jag tryckte in mitt sinnrikt konstruerade V.I.P.-lösenord, loggade in i den exklusiva del av databasen Gender and Work vars dörrar än så länge är låsta för omvärlden, klickade på uttagsfliken, bestämde några variabler, satte ordningen för min drömtabell och tryckte på ”Sök”. När man gör ett uttag sållar man bort all den myckna data vi har samlat in som är irrelevant för en viss fråga, och sorterar återstoden på ett bra sätt. Det torde nämligen vara såväl okulärt som mentalt skadligt att läsa igenom allt vi har samlat på oss de senaste åren om man bara är intresserad av sånt som har med till exempel kalkonavel att göra.

Det behag som den resulterande excelfilen kodade in i mina synapser – (humanist) – är förmodligen en av de mindre kända fördelarna av historikerns arbete. Plötsligt har jag ett femsiffrigt antal bevis på utfört arbete från åren 1720–1880 som jag kan sortera hur jag vill och dra allsköns slutsatser av. I morse kunde jag till exempel konstatera att det verkar som att många människor på 1800-talet i praktiken arbetade med en massa olika saker, men att dåtidens samhälle tyckte att alla dessa saker hängde ihop rätt fint i en väl avgränsad specialisering. En sån slutsats är svår att dra när man läser enstaka fall. Skulle jag läsa ett femsiffrigt antal fall skulle jag ha glömt nästan alla när jag är klar. Det är det som är så fint med uttag.

Nu slutar jag skriva, för nu ska jag in i möte. Göra uttag och delta i möten, vilken bredd! Nu är jag meriterad för allt.

Karantänen den 23 mars 2021
Micke

Vem skjutsar barnen till skolan? Det är en vanlig fråga när man funderar på arbetsfördelningen mellan föräldrar idag. Kanske mor- eller farföräldrar tar hand om barnen vissa dagar för att underlätta livspusslet?

Liknande arrangemang fanns på 1800-talet också, fastän färdmedlen var andra än idag. Februari månads verb, ”skjutsa barn”, kommer från häradsrätten i Snevringe i Västmanland hösten 1871. Bonden Jan Andersson i Hässle hade då stämts in till rätten, misstänkt för att själv ha anlagt den brand som förstört hela hans gård en natt i oktober år 1870. Byn Hässle ligger en knapp mil nordost om Köping. Där bodde Jan med sin hustru Greta Persdotter och deras två barn Stina Caisa, 13 år, och Per Johan, 11 år.

På grund av misstanken att branden var anlagd, blev det viktigt att utreda var både människor och föremål befunnit sig före och under branden. Var hade barnen varit? undrade rätten, och fick följande svar:

"”att Jan Anderssons barn vid tillfället vistats i Nalbesta, der de gingo i skola och hade qvarter hos Jan Anderssons svärfader, dit Jan Andersson plägade skjutsa dem hvarje måndagsmorgon och der de sedermera för att hafva närmare till skolan vanligen stannade hela veckan ända till Fredagseftermiddagen, då Jan Andersson åter hemtade dem hem.”"

Jans svärfar ifråga, det vill säga barnens morfar, var backstumannen och änklingen Per Ersson, 70 år, på Nalbesta ägor. Nalbesta ligger 6 kilometer söder om Hässle, fågelvägen. Vi kan alltså konstatera att det var barnens far som skjutsade dem med häst och vagn dit varje vecka. Fast just veckan då branden inträffade hade Jans dräng Anders Jansson skjutsat barnen till deras morfar (och samtidigt fraktat ett laggkärl), enligt drängens eget vittnesmål. På det här viset får vi en inblick i hur arbetsfördelningen vad gäller barnskjutsning kunde se ut hos Jan och Greta i Hässle.

Nu förhöll det sig så att branden bröt ut natten mellan en lördag och en söndag. Detta skolarrangemang gällde ju bara måndag till fredag, enligt Jan. Detta verkar inte rätten ha anmärkt på. Men å andra sidan var de flesta i Hässle och grannbyarna bortresta på Eskilstuna marknad den aktuella helgen, inklusive Jan och Greta, så det kanske var underförstått att morfadern hade hand om barnen under tiden.

Man kan inte påstå att det var helt vanliga omständigheter som denna familj levde under vid den här tiden, oavsett om Jan var skyldig till branden eller inte. Greta dog månaden efter branden, i slag, det vill säga någon form av hjärtattack, enligt prästens anteckning. Morfadern dog samma månad. Far och barn flyttade då till Hult i Glanshammars socken, men där stannade de inte så länge. I utflyttningslängden därifrån år 1872 finns att läsa att barnen åter flyttat till Munktorp då Jan ”rymt till Amerika”. Barnen tycks ha flyttat in i sin morfars backstuga på Nalbesta ägor hos en torparänka som kommit dit efter morfaderns död. På grund av Jans rymning till Amerika fick häradsrätten lägga ner brandutredningen ouppklarad.

Då vårdpersonals vardag är en angelägenhet för oss alla, särskilt i dessa tider av corona-pandemi, har vi inom Gender and Work-projektet grävt fram ett vårdverb kopplat till en epidemi ur de historiska källorna. Januari månads verb, ”vårda kolerasjuka”, är hämtat från Snevringe häradsrätts vinterting i Västmanland år 1872. Stadsläkaren i Köping Per Gustaf Kihlstedt krävde betalning för utförd läkarvård vid Lådeby gård i Torpa socken (se karta nedan). I sitt brev till häradsrätten inledde Kihlstedt med att beskriva sitt första uppdrag vid Lådeby:

Under farsoten Kolerans härjande i riket år 1855 kallades jag den 8 Oktober, sednare på dagen, till Lådeby der å från gården aflägsna, underlydande torp Kolera utbrutit och angripit 10 personer af hvilka några redan voro döda. Oagtat upptagen med angelägna göromål hemma i Köping och resans inträffande mot natten på afstånd af godt 2 ½ mils lång wäg, under starkt regn och owäder, afreste jag och besökte, nattetiden ridande öfver djupa kärr och oländig mark, de insjuknade å de särskilda torpslägenheterna.
Genom budskap och brefskrifning ifr. Lådeby underrättad om sjukdomsbeskaffenheten, fullföljdes sedan af mig sjukwården derstädes under loppet af hösten.

Kihlstedt ger här en mycket levande beskrivning av omständigheterna kring sitt läkaruppdrag och den ansträngande resan dit. Säkert ville han också skildra ridturen till Lådeby dramatiskt för att få en medryckande inledning på sitt brev, men kolerans snabba framfart och dödliga utgång behövde knappast dramatiseras. I sundhetskollegiets årsberättelse för samma år kan vi hitta Kihlstedts rapport om sjukdomsfallen vid Lådeby:

i Torpa socken insjuknade d. 22—23 Sept. en arbetskarl, Jonas från Lista, i trakten af Lådeby gård och afled d. 24:de. Den 26:te insjuknade torparehustrun Larsson i Gråtorp, som biträdt med tvättning af den döda kroppen, men tillfrisknade efter längre tid sedan sjukdomen öfvergått till typhus. Derefter yppades d. 29 Sept. samt 2, 3, 6 och 8 Okt. ytterligare sjukdoms-fall så att intill d. 12 Okt., då sista dödsfallet inträffade, inalles anmärkts 9 sjukdomsfall med 5 dödsfall, alla vid Gråtorp; deribland voro 2 män och 3 qvinnor samt i afseende på åldern 2 barn, 2 medelåldrige och 1 ålderstigen. Om anledningen till sjukdomens uppkomst anföres att den först insjuknades svärfader Widring, 70 år gammal, känd för dryckenskap och äfventyrlig lefnad, i medlet af September hemkommit från Eskilstuna, der kolera då var gängse, sjuk i kräkningar och diarrhé, hvarifrån han dock efter hand tillfrisknat, intilldess mågen insjuknat (Kihlstedt)

Sverige drabbades av nio koleraepidemier mellan åren 1834 och 1873. Kolerabakterien, som ju drabbar människor än idag om än ytterst få fall i Sverige, leder till svåra diaréer. I 1800-talets Sverige dog många av uttorkning till följd av diaréerna.

I Kihlsteds berättelse, liksom i hela den nationella årsrapporten denna ingick i, gjordes tydliga ansträngningar för smittspårning. Kihlstedt beskriver hur Widring troligtvis tog med sig smittan från Eskilstuna. Närkontakt mellan personer och även människors levnadssätt, såsom om någon drack mycket alkohol var något som togs upp i flera läkares berättelser. Att bakterien spreds med dricksvattnet upptäcktes av läkaren John Snow i London år 1854, det vill säga året innan händelserna i Lådeby, men av årsberättelsen att döma verkar inte kunskapen om upptäckten ha nått Sverige än, eller i alla fall inte påverkat smittrapporterna vid denna tid. Själva kolerabakterien identifierades först år 1884 av Robert Koch.

Vem var då denne Kihlstedt som trots den allmänna skräcken för att bli smittad av kolera red till Lådeby för att vårda insjuknade? År 1855 var han 49 år och ogift. Han var stadsläkare i Köping och även bataljonsläkare vid Västmanlands regemente. Uppenbarligen tog han på sig även andra uppdrag utöver dessa två roller och gjorde sjukbesök ganska långt från Köping. Efter hans insats vid kolerautbrottet i Lådeby gjorde gårdens förvaltare upp med honom om att han mot en årlig summa pengar skulle ge läkarvård till de anställda vid gården vid behov. Vi skulle kunna se det som en motsvarighet till dagens företagshälsovård. Själv klarade sig Kihlstedt från kolera och dog vid 79 års ålder av lunginflammation.

Årets sista verb kommer från en anteckning i Sala rådhusrätts dombok år 1770, där det står att stadens trumslagare Joackim Brun och ”hans Camrater” skulle få 3 daler silvermynt i lön för ”Juhle fredens uttrumlande” den 24 december. Enligt Nordisk familjebok var julfriden en period som sträckte sig från julafton till tjugondedag jul och som ”på grund af de göromål, som då upptogo folket, voro fritag[en] från handläggning af rättegångsmål”. Med andra ord fick man inte stämma någon till tinget under det att denna frid varade (undantag kunde dock göras för vissa typer av mål). En annan betydelse som julfriden haft genom historien är att bötesbeloppen för vissa förseelser varit högre om handlingen begåtts under fredsdagarna. Perioden har också kännetecknats av en mer allmän, kristlig uppmaning om att man ska vara särskilt mån om sitt goda uppförande under dessa veckor. Traditionen går långt tillbaka i tiden och återfinns exempelvis i den medeltida Östgötalagen.

I gruvstaden Sala markerades uppenbarligen början av denna fridperiod med någon form av högtidlighet då trumslagaren med sällskap av andra (batterister?) lät stadens invånare veta att rådstugan stängde ner. Tyvärr står det inte exakt var Brun trummade ut freden, men en rimlig gissning är att det skedde på stadens torg. En annan möjlighet är att det gjordes i anslutning till det hus där magistraten tillfälligt hyrde in sig, eftersom stadens ordinarie rådhus brunnit ned 1736 och ett nytt rådhus inte stod klart vid torget förrän 1783. Nu för tiden står emellertid ingen trumslagare vare sig vid torget eller någon annanstans i Sala då traditionen sedan länge glömts bort. Annat är det dock på andra sidan Östersjön. Framför allt Åbo, men även flera andra finska städer, har nämligen än idag en tradition av att utlysa julfriden. Dessa tillställningar är fulla av pompa och ståt och den från Åbo brukar sändas live på finsk TV. På Gamla Stortorget samlas varje år en orkester och i denna kan man skymta en och annan trumslagare – även om dessa förstås har sällskap av många fler musikanter än vad Brun och hans kamrater gissningsvis hade. Kanske bör vi också tillägga att dagens julfrid enbart har en symbolisk innebörd.

Med det vill vi i Gender and Work-projektet sprida lite julstämning i denna allt annat än vanliga decembermånad. Även om den stundande högtiden för många av oss kommer vara rätt olik tidigare år, hoppas vi att ni åtminstone får känna någon form av julfrid. För att låna några välbekanta ord: håll i, håll ut och håll avstånd, så ses vi nästa år!

(Dessvärre verkar inte 1700-talstrumslagare som utlyser högtider vara ett särskilt vanligt motiv i konsten; bilden som bifogas får därför symbolisera julfrid i någon slags bredare bemärkelse.)

Verbfrasen i detta fall – åtagit sig hudarna aftaga – är hämtad från ett mål som kommer upp på hösttinget 1764, 27 november, i Snevringe Häradsrätt och Västmanlands län. Det är av litet speciell karaktär. Det första domboksprotokollet samma dag (S. D.) inleds med ”Ibland the flere almänna mål, hwarföre Häradets innewånare till thenna dag blifwit inkallade, af sig genom behörige Socknefullmäktige instält” vilket betyder att bland annat väg- och brounderhåll, ombyggnation och renovering av tingslokalen vid Kolbäcks gästgiveri med mera skall behandlas. Saker som berör alla skattedragare i hela häradet (gemensamma arbeten eller kostnader) och som vanligtvis räknas ut efter vars och ens hemmantal (den kamerala storleken på den jord som var och en brukar, oavsett om vederbörande äger den eller ej). Där av följer att sockenombuden säkerligen är framröstade ur bondeled.

Hursomhelst, en av de saker, som ombuden har att ta ställning till och komma överens om, är hur en (hud)afdragare skall avlönas samt övriga arbetsvillkor för afdragaren. Behovet av en sådan har accentuerats eftersom landshövdingen beordrat häradet att anlägga en så kallad luderplats; ett ställe där djurkadaver – luder/ludder eller åtel – läggs ut för att locka till sig rovdjur. Tanken är att det skall vara enklare och effektivare (mer arbetsbesparande än via allmänna, dagsverkskrävande och i lagen föreskrivna drevjakter - skall) att ha ihjäl rovdjuren i samband med att de lockas till platsen. Kreatur som anses lämpliga för detta är djur som normalt sett inte äts; häst, hund och katt. Däremot garvas hudar/skinn från dessa för vidare användning inom hushållen. En ytterligare arbetsbesparing i sammanhanget är att låta luderkreaturen själva gå till sin avrättning för att därefter lasta och köra hem huden. Problemet är dock att det är djupt skambelagt att ha ihjäl och flå sådana djur. Den tilltänkte afdragaren, Per Persson på Hemlinge ägor, gör därför lokalsamhället en så att säga ansiktsbesparande tjänst, utöver sin egentliga syssla. Det finns andra, mer vanliga och samtidigt också degraderande benämningar för människor som har en sådan syssla – rackare, hästflåare och flåbuse. I norra Sverige utgjordes yrkeskåren ofta av en same, under benämning sockenlapp. I förlängningen gör det också att dessa epitet är utmärkta och ärekränkande skällsord i sin samtid, även luder i betydelsen as. I det sistnämnda fallet avgör sammanhang och/eller kön på den smädade personen om epitetet luder avser as eller kan avse ett annat ord för prostituerad. De slutliga arbetsvillkoren för afdragaren och hur häradets mer pekuniärt orienterade husbönder hanterar det skamfyllda som är förknippat med sysslan framgår nedan.
Slutligen, för ordningens skull, skall tilläggas att jägeribetjänten/lantjägaren Erik Kråka figurerar i målet. Hans arbetsgivare – jägeristaten – hade ansvar för övervakning och efterlevnad av skogs- och jaktlagstiftningen. De hade även ansvar för att ordna rovdjursskall och skötte bland annat beviljade utsyningar av virke på Snevringes häradsallmänning. Av sin samtid ansedda som korrumperade, både av sina chefer och av allmänheten. Ytterst orsakat av en låg lön och att en stor del av denna bestod av andel i de bötesbelopp som föll ut vid skogsåverkansbrott och liknande. Även att få till stånd en beviljad utsyning på allmänningen kunde därför i praktiken kräva en dusör. Det dröjde vidare in på andra halvan av 1800-talet innan en motsvarande skogspolis organiserades norr om Dalälven. Titeln kronojägare på före detta Domänverkets tjänstemän är en reminiscens av detta.

S. D. Genom afgifwit Memorial androg Landt Jägaren Wälbetrodde Eric Kråka, thet en luderplats här i häradet blifwit anlagd til odjurens utödande, hwilka skola mycket wisat sig och tilfogat en stor del af Häradsboerne känbar skada, Hwarföre Allmogen blifwit, enligit Lands Höfdinge Ämbetets Allmänna Kundgiörelse, skyldige förklarade, at förskaffa sine ludder Creatur til ludder platsen emot hudarnes återfående, hwilket the äfwen wäl sökt fullgiöra; men then olägenhet skal mellankommit, at aftagaren Per Persson på Hemlinge ägor i Munktorps Sn, hwilken åtagit sig hudarne aftaga, sällan infunnit sig wid platsen sin låfwen at fullgiöra, utan allmogen måst resa fåfängt och fara med sine Creatur hem igen, ehuru Per Persson af så wäl Krono Betjente, som Landt Jägaren Kråka Therom blifwit tilsagd; Hwarförutan han skal wara så obillig och påstå sex daler Kprmt. för hwarje hästs aftagande; Och i anseende dertil anhölt Landt Jägaren Kråka, thet Per Persson wid wite eller straff måtte påläggas icke allenast efter tillsäjelse wid ludderplatsen wara tilstädes, sysslan at förrätta, utan ock låta sig nöja med skälig betalning. Härwid androgo äfwen Häradsboernes fullmägtige, som i dag uti åtskillige allmenna mål tilstädes kommit, huruledes äfwen the, såsom syslosatte af ander angelägne ärender wid hemmans bruken, hade swårighet, at wid påkommande tilfällen, förmå Per Persson til aftaga hudarne af hästar, hundar och kattor, och wille therföre om någon wiss Summa i penningar med honom öfwerenskomma. Per Persson, närwarande, förklarade, at han härutinnan wille betjäna så wäl Jägerie Betjäningen som Allmogen, allenast flera wid Ludderplatsen på en dag sig ei infinna med ludder Creaturen, än han skiäligen hunno med aftaga och någon wiss Summa i penningar som swarade mot dess beswär blefwo utsatt; Och sedan härom blifwit öfwerlagt; Så åtog sig Per Persson, at efter wederbörandes erhållne ordres sig wid ludderplatsen tidigt, nykter och beskedlig infinna, Häst- eller Sto Creaturen therstädes aftaga, mot wedergällning til tre daler för hwartera; dock på thet sättet, at Herr Jägmästaren theraf betalar En daler 16 %, och ägaren af Creaturet, mot hudens återfående lika mycket eller En daler 16 % alt Kopparmynt räknat; Hwarjemte han, Per Persson dessutom theremellan wille hos Häradsboerne serskilt aftaga hudarne på förberörde Creatur för äfwen tre daler, af en hund för 1 dlr. och en katt för 16 %; likwäl på thet sättet at ther han skulle i detta ärende särskilt til någon, til twå mil eller therutöfwer, han tå bekommo en tilökning af 1 dlr. 16 % i samma mynt för hwarje af the först nämnda större Creaturen samt för Hund eller Katt lika mycket, som för aftagningen, Och hwilket alt han utfäste redeligen fullgiöra wid straff af Sex par Spö, try slag af paret, ther någon försummelse hos honom antingen på et eller annat sätt skulle åstadskommas; Och som wid Häradsboerne inwändt att de så som och alla icke förestälning att hwar och en husbonde sielf elr. genom sine tjenstehjon utan skymf och nesa til undwikande af utgift och betalning åt Per Persson för sådant arbete, kunde och borde detsamma sjielfwe åstadkomma, wederbörligen förstå huru skinnen skola afdragas att de sedan wara til nödwändige behofär tjenlige; Så finner Harads Rätten skiält. at wid Häradsboernes ofwanberorde ofwerens kommelse med Per Persson låta bero.

Källor

• SAOB, hästflåare: https://www.saob.se/artikel/?seek=h%C3%A4stfl%C3%A5are&pz=1#U_H1999_172008
  
• SAOB, rackare: https://www.saob.se/artikel/?unik=R_0001-0089.gG0R&pz=3
  
• SAOB, sockenlapp: https://www.saob.se/artikel/?seek=sockenlapp&pz=2#U_S8449_75947
  
• SAOB, luder och luderplats: https://www.saob.se/artikel/?unik=L_1039-0200.08t3#M_L1039_97877
  
• Kardell Ö and Dahlström A 2013. "Wolves in the Early Nineteenth-Century County of Jönköping, Sweden". Environment and History 19 (2013):339-70.

Det är inte ofta källor från 1700-talet nämner kvinnor som utbildare men det finns naturligtvis undantag. Ett sådant kan vi på sätt och vis tacka merkantilismen för.
I september 1745 inlämnades till hall- och manufakturrätten i Västerås en lista innehållandes 32 kvinnonamn. Dessa kvinnor hade alla utbildats i spinnerikonsten under 1743–1744 av jungfru Maria Elisabet Engzelia. Listan nämner också att utbildningen skett såväl i Västmanland som i Södermanland. Hon hade utbildat dessa kvinnor på uppdrag av manufakturisten Abraham Hedman, vilken ägde och drev Kättsta linnefabrik i Haraker socken norr om Västerås. Han hade i sin tur sannolikt fått uppdraget att trygga återväxten av arbetare i landet genom sitt manufakturprivilegium utfärdat av kommerskollegium.

Den inlämnade listan är att betrakta som ett bevis på Engzelias löneanspråk på Hedman för sitt arbete som utbildare av spinnerskor. Tyvärr tycks inte hennes anspråk hörsammas av Hedman för i augusti 1746 kommer ett brev signerat av Engzelias mor Ingeborg Maria Risolia. I brevet nämns att Hedman fortfarande inte betalat ut lön till dottern (vilka pengar modern tydligt vill ha för dotterns mat och uppehälle).
Enligt källorna är Engzelia hela tiden bosatt i Västerås under de år hon arbetar för Hedman. Hon nämns dock inte över huvud taget i varken mantalslängd eller husförhörslängd som anställd hos just Hedman. Dessutom finns i moderns hushåll 1739–1744 en Elisabet Ersdotter som benämns som piga/spinnerska men tyvärr återfinns inte heller hon; varken hos Hedman eller Grau (som drev en mindre yllefabrik inne i staden).

Månadens verb kommer från Sala och återfinns i 1740 års dombok för Sala gruvrätt. Gruvrätten var en specialdomstol med jurisdiktion över gruv- och hyttområdet. Utöver en viktig administrativ roll, som bland annat innefattade beslut om löner, tillsättningar av högre tjänstemän och övervakning av produktionen, hade gruvrätten även befogenhet att döma i brott som begåtts vid gruvan eller hyttan. Vanligtvis rörde dessa brott dryckenskap eller slagsmål, men ibland ställdes också anställda inför rätta för att ha misskött sitt arbete.

Det sistnämnda var något som i december 1740 hände Carl Sahlbom. Han arbetade som bokstigare (en slags förman vid hyttan) och ombads nu av Gruvrätten att förklara hur det kom sig att han inte sett till att vaskningen blivit utförd i tid. Utifrån den nedtecknade dialogen mellan Carl och rättens ledamöter får vi veta att han inte var ordinarie bokstigare, utan att hans broder var den som formellt sett innehade tjänsten, men att Carl förvaltat den under det att brodern varit bortrest. Vidare förklarar Carl att man hamnat efter i vaskningen eftersom att arbetarna i hans arbetslag inte velat följa hans order. Denna ursäkt köpte dock inte rätten, som påpekade att ”han hade mackt såsom Stigare, at dem dertill genom timlig aga hålla, eller och sådant, hos Hr Bergmäst eller Rätten angifwa”. På det svarade Carl att ”han intet kunnat aga arbetarne, efter de woro äldre än han, har ock icke welat, som dess egna ord lydde, på dem klaga”.

Carl hävdade alltså att han trots sin roll som arbetsledare inte hade den auktoritet som krävdes för att aga arbetslaget till att följa hans order, eftersom arbetarna var äldre än honom. Det här är i sig ett anmärkningsvärt exempel på hur maktförhållandet mellan en förman och dess arbetare inte alltid var självklart, men saken blir faktiskt ännu mer märklig ju mer man gräver i arkiven. Utifrån kyrkböckerna kan vi se att Carl vid den här tidpunkten var en 45 år gammal gift man (som förvisso blivit änkling några veckor tidigare), och att han dessutom var son till en av ortens bergsmän. Med andra ord hade Carl många av de egenskaper som vanligtvis brukar associeras med en relativt hög grad av auktoritet, men varken detta eller positionen som förman fick honom att känna sig kapabel att tvinga arbetslaget till att utföra vaskningen.

Tilläggas bör att gruvrätten inte höll med Carl, utan menade att han som förman visst hade befogenhet att aga de äldre arbetarna. Fallet slutar därför med att rätten bedömde Carl som olämplig för bokstigartjänsten, varför han avskedades och fick ”gå till sitt förra arbete igen, och blifwa Waskare”. Ledamöterna uttryckte också sitt missnöje över att Carl hade skyllt ifrån sig på arbetarna – det var ju trots allt han som förman som var ansvarig för att arbetet skulle bli gjort i tid, hävdade de.

Berättelsen om Carl och den försenade vaskningen ger oss med andra ord inte bara en spännande inblick i hur arbetet vid silververket gick till. Vi får också lära oss om hur komplex frågan om auktoritet kunde vara, hur ålder ibland kunde trumfa en arbetsledande position liksom hur synen på makt kunde skilja sig åt mellan individen som skulle utöva den och myndigheten i vars namn den utövades.

Sommartider brukar vara bröllopstider. Corona-situationen gör att det i många länder inte går att ordna några stora bröllop i år. Som ersättning bjuder GaW på en försörjningsaktivitet kopplad till ett bröllop i Västerås år 1759.

Hustru Greta Lundgren kallades detta år till accisrätten för att redogöra för sin tolvårige sons förehavanden. Gossen hade hejdats av tullskrivare Pehr Gahm när han körde in i staden med en kärra fullastad med granris. Under riset visade det sig finnas en brännvinskagge. Eftersom Gahm visste att hästen och kärran tillhörde humlegårdsläggare Maths Lundgren, och eftersom Maths just då befunnit sig i Stockholm, kallades istället Greta till accisrätten för att ansvara för insmugglingen.

Men Greta förklarade att
”hon om thetta bränwin ingen kundskap ägde, utan hade sändt sin gosse utom Langbergs torp, at hämta något granris til rummens upstädande för det en brudgumme hos henne skulle uttagas, tå gåssen warit borta ungefär en tima, och wid hemkomsten berättadt: at en hustru som sagt sig wara hemma i Romfartuna sochn råkadt honom på landswägen och begärdt få föra en kagge med honom samt sielf tillika åkit med på rysslasset til Kopparbergsgatan”
Det var alltså, enligt Greta, den okända lifterskan som hade smugglat med sig brännvinet på kärran och inte gossen. Han hade istället hjälpt sin mamma med att förbereda hemmet för en brudgummes uttagande.

Svenska Akademiens Ordbok anger under uppslagsordet ”taga ut” bl.a. följande betydelse:

i fråga om bröllop, med avs. på brud(gum): under ceremoniella former hämta från föräldrahemmet; äv. i utvidgad anv., med avs. på spelman: ledsaga till fest. ’Så wardt iagh kallat till samma By … af Ehrligt folk, att taga vth en bondedrängh, och följa honom ifrån sina föräldrar, vp till annexan Gnosiö, der han skulle wigas.’

I fallet från Västerås är det oklart vem brudgummen var. Det är möjligt att det inte alls var någon i Gretas familj utan att hon åtog sig att mot betalning ordna sådana ceremonier. Att ordna bröllop och begravningar var en ganska vanlig inkomstkälla för gifta kvinnor och änkor i städerna på denna tid. Sonen bistod genom att forsla hem granris så att det skulle lukta gott i rummen.

Maj månads verb kommer från ett fall i Snevringe häradsrätts höstting år 1752. Det handlar om ladugårdsfogden Elias Fagerström och hans piga Kajsa Swensdotter i Vippeby. Ett vittne beskriver vad hon hört:

Hustru Brita Andersdotter har ey sedt Fagerström ock pigan slås, men ofta hördt them träta, i synnerhet när Caisa befalt hoo. [honom] giöra någon gagn, tå han länge käblat innan han efterkommit hennes begäran.

Att en piga befaller sin husbonde är ovanligt att hitta i historiska källor. Relationen mellan Elias och Kajsa som vi får ta del av genom alla vittnesutsagor i det här rättsfallet är också lite speciell, och skulle kunna tolkas som hatkärlek. De anklagas för att ha haft sexuellt umgänge med varandra, då vittnen säger sig ha hört sängknarrningar. Elias sprang ofta omkring och besvor sin piga, ibland i bara en toffel eftersom hon hade tagit hans andra toffel. En gång hade hon bitit honom i tummen, och en annan gång sparkat honom i baken när hon skulle hjälpa honom på med halsduken.

Kyrkorådet hade redan förbjudit Kajsa att bo kvar hos Elias och nu tog häradsrätten upp fallet eftersom hon fortfarande bodde kvar. Elias försvarade sig med att han hade givit Kajsa ”skiälig husaga” och att hon nu hade förbättrat sig. Att husbonden agar sin piga var helt i sin ordning enligt 1700-talets tjänstehjonsförordningar, men att pigan slog sin husbonde var olagligt.

Elias och Kajsa måste ha varit mycket omtalade i sin by, för sina trätor och sitt utomäktenskapliga umgänge. Kajsa hade suttit i stocken en söndag utanför kyrkan som straff från kyrkorådet, och i en särskild anteckningssida längst bak i husförhörslängden skrev prästen att Kajsa ”förer en elak lefnad”.

Att Kajsa gick mot gängse normer var tydligt, så man kan fråga sig hur det gick sedan, när även häradsrätten förbjudit henne att bo kvar hos Elias. Jo, hon och Elias gifte sig med varandra året därpå, bodde kvar i Vippeby, och fick två barn. Kajsa bytte någon gång efter vigseln namn till Catharina Norberg. Efter Elias död år 1757 gifte Catharina om sig med korpral Johan Ulric Brattman.

Månadens verb kommer ur så kallade personalier. Dessa återfinns i socknarnas dödböcker och kan närmast liknas vid dödsrunor som beskriver de bortgångnas leverne. Texterna varierar i längd och innehåll men säger vanligtvis något om personens födelseort, civilstånd och arbete. Just det här exemplet är hämtat ur 1751 års dödbok från Sala stadsförsamling och berättar om prästänkan Elisabeth Gran som efter sin makes död försörjde sig med att undervisa barn i Sala stad. Vi få veta att hon:

[var] född i Wästerbotten och Umeå år 1670. [...] Tjent hos hederligit folk i Stockholm, och sidst härstädes hos Sahl Prosten Kolfhof. Sedermera ingick hon äkta förbund med tå warande Adjunctus härstädes Henric Grass, som något threfter blef förordnad til Komminister i Hubbo församling. [...] Efter sin mans död flyttade hon hit til staden, och har altsedan försörgt sig med barna-information.

Vi får även veta att Elisabeth avled vid en ålder av 81 år. Det gör det här fallet särskilt intressant, eftersom det är mindre vanligt att hitta information om hur äldre människor försörjde sig i tidigmodern tid. Dessutom berättar fallet om vad en prästänka kunde försörja sig med efter att änkekonserveringen löpt ut. Slutligen blir Elisabeth även ett exempel på hur människor inte alltid uppehöll sig i sina födelseorter utan kunde färdas långa sträckor och spendera olika delar av sitt liv på olika platser.

Vi avslutar året där vi börjar! I januari blev ”Spinna linnegarn” månadens verb. Det var komministern Muncktell som ville ha nånting att göra medan han övade läsning med sina elever. Den 12 december 1815 fick han nog. ”För at hafva någon occupation med händerna, då jag läser med gossarna”, skrev han i sin dagbok, ”tog jag mig i dag före, at klippa och hopsy lappar til mattväf, emedan jag aldeles tröttnat vid at spinna.” Den nya terapin varade desto längre. En åldrande prost noterade 1827 att han fortfarande höll på med sina lappar.

Eftersom det snart är jul bjuder vi på ett till. Muncktell skriver direkt efteråt, i samma dagboksinlägg: ”Mor stackare arbetade sielf hela dagen med ljusstöpning.” Julstöket hade börjat i det Muncktellska hemmet.

Det intressanta med ljusstöpningen är kanske inte så mycket själva verbet som omständigheterna kring det: att Mor ägnar hela dagen till det och att hon gör det ensam. Den typen av definitiva angivelser för tid och personalstyrka är ganska sällsynt i våra källor. Kan man få en bättre julklapp? God jul!

Månadens verb kommer från ett mål som behandlades av Snevringe häradsrätt under upprepade tillfällen åren 1739 och 1740; 3 februari 1739, 3 oktober 1739 och 13 februari 1740. Verbfrasen anknyter till den inblick i problematiken kring vård av sjuka och gamla som månadens verb maj 2019 ger – gräva hål under stuga – men fördjupar och vidgar den i så måtto att den pragmatiska verkligheten bakom verbfrasen vårda broder visar sig ytterst vara avhängig och styras av brodern Jonas Janssons tillgång på jord i Östra gården i Norrby och Bergs socken. Detta både för hans syskon, modern och häradsrättens nämnd. Den senare blir nämligen av parterna i målet, Jonas Janssons bror och 3 gifta systrar, enhälligt uppmanade att döma; komma fram till en rättvis fördelning av underhållsbördan av både brodern och modern samt skötseln av hemmansdelen i Norrby. Nedan följer nämndens första försök att lösa problemet i form av ett transkriberat utslag från vintertinget 1739.

Som Jonas JanSSon i Norrby och Bergs Sokn, efter theSS Moders och syskons, samt Nämndens och fleres intygande, så wanartig och fånig är, at han hwarken sig sielf elr. sit gods wårda och sköta kan; förthenskull pröfwar Rätten rätwist, thet bör han likmätigt 19 Cap: 4 § Ärfd: B:, ställas under förmyndare; Hwartill, som ingen närmare är än hans Broder, Lars JanSSon, tillika med Swågrarne nämdemannen Anders AnderSSon i Körninge, Lars JanSSon i Åby och Nils LarSSon Swänby, såsom alle Bofaste män och hafwa sine hemwister nära intil Norrby, ty böra the icke allenast antaga sig wårdnaden om thenne Jonas JanSSons egen person, så att han i theSS Raseri, icke måtte få tilfälle att skada sig sielf ej elr någon, utan ock nu strax emottaga thet halfwa hemman norrby som Jonas bebor, jemte theSS lösa ägendom, som först uptecknas bör, samt så laga att altsammans wäl och förswarligen handhaft och brukat warder. Och som TheSSe äro, fyra Syskon, utan Jonas, en Broder och 3 Systrar, så tilkommer them således, att så thet ena som andra med hwarandra att participera, att Brodern Lars JanSSon wårdar, sköter och bespisar Jonas i twå månader och Swarar för 2/5 i hemmanets bruk och skötsel, och hwartera af Swågrarne sköter honom en månad och Swarar til 1/5 i hemmansbruket, til theSS the, om så rådeligit och nyttigt finnes, kunna förse hemmanet med god och tienl. åbo, som the anten emot någon wiSS fördel, elr til hälften brukar, hwilket Rätten til theras egit godtfinnande lämnar, men then gla. och Ålderstegne Modren befrias för Sonen, widare är hwad hon sjielf efter egit behag och theSS krafter tilsäga kan, will och förmår honom til god se; Åliggandes alle förenämnde JanSSons Broder och Swågrar så tilse och laga att efter all giörlighet thet förekommas, att han icke måtte få tilfälle anten sig sielf elr någon annan til lif, lem, elr. ägendom skada, emedan ther så hända skulle, och sådant igenom theras waksamhet öfwer honom förekommas kunnat, wederbörande tå icke kunna undgå, att til then plickt sakfälte blifwa, som lagen i dy mål stadgar.

I thet öfrige kommo Swaranderna inför Rätten med hwarannan så öfwerens, at the til modrens uppehälle utfäste til henne årl:, som af them proportionaliter kommer att utgifwas näml: fyra Tnr ren säd samt foder för en ko och 2ne tackor, til hwilka hon jemte för sig sjielf niuta nödige Husrum på norrbys hemman, utlofwandes theSSutan Barnen, att willja förse modren med hwad hon elljest till sitt nödiga uppehälle kan tarfwa, hwilket efter theras begäran til Protocolls togs.

Begreppet ”fake news” kommer allt oftare på tal i dagens mediala sammanhang. Fenomenet är dock långt ifrån en modern företeelse – i princip så länge man har gått ut med offentlig information har läsare och åhörare haft anledning att ställa sig frågande till det som sägs. Westmanlands Läns Tidning från 1830-talet var inget undantag. Följande notis publicerades under rubriken ”INLÄNDSKT” den 9 februari 1832. Om det är en händelse som i all sanning verkligen gick till just så, eller om det är någon som försöker locka till skratt, låter vi vara osagt. Roligt är det hur som helst.

Följande berättas hafva nyligen tilldragit sig: En Länsman hade fått spaning på någon oloflig bränvins-bränning, som förehades i skogen, och beger sig ensam åstad, för att konfiskera den, men det lyckades honom ej att upptäcka stället. Han går derföre hem till den misstänkta bränvinstillverkarens bostad, der han obemärkt öppnar en svinhusdörr och utsläpper de drankälskande djuren, hvilka, närmare bekanta med förplägningsstället, lunka till skogs och åtföljas af beslagaren, som de ganska riktigt lotsa till pannstället. Bränvinspannan står rinnande på kolelden, vårdad af en dräng. Länsman förklarar inrättningen med allt hvad dithör för god pris och drängen såsom förbrytare mot bränningsförbudet. Denne skyller på husbonden och erbjuder sig ditskaffa honom, endast Länsman emellertid ville vårda pannan. Han gör det. Om en stund tillkommer den verkliga pannägaren med 2:ne ojäfaktiga vittnen, i hvilkas öfvervaro han gör kontrabeslag, förklarande Länsmannen för oloflig bränvinsbrännare, emedan han också verkeligen befinnes sysselsatt med pannans underlagande. – Hur det vidare gick, förmäler icke ännu historien.

Månadens verb kommer från ett mål som behandlades under vintertinget i Snevringe häradsrätt 1758.

En vinterdag i december 1757 gjorde sjuåringen Lars Larsson en förskräcklig upptäckt. I åtta dagar hade ett starkt yrväder rasat och nu när det mojnat hade han tillsammans med några andra barn i Vallby skickats med mat till sin gammelfaster, åttiofyråriga Karin som bodde i en stuga på ägorna, ungefär en kilometer bort. När de kom fram var stugan stängd och de sprang då hem till en änka på Vallby ägor och bad henne följa med till Karin. Väl där var stugan haspad ”tå hon gräfwit något under Swillen; och efter i stugan intet warit golf, fått så stort hol, at et af barnen kunnat inkomma […]”. Inne i stugan hade Karin suttit vid spishällen, död. Ingen ätbar mat fanns i stugan och endast råris att elda med.

När sockenstämman utredde Karins död en månad senare kunde de inte göra annat än att skicka målet vidare till domstolen, eftersom man misstänkte att Karins halvbror, Jan Mattsson och Lars Larssons far hade försummat sin skyldighet att sköta och vårda henne. Målet utreddes av häradsrätten och båda bönderna dömdes till 20 daler silvermynts böter för att de låtit henne vara ensam under åtta hela dagar utan något att äta.

Målet ger ett, visserligen extremt, exempel på äldre människors levnadsvillkor i det tidigmoderna Sverige, men visar också på att skyldigheten att underhålla och försörja en person i praktiken kunde omfatta andra än de närmaste i hushållet och att det kunde vara förenat med straffansvar att åsidosätta den.

April månads verbfras kommer från ett supplikmål hos länsstyrelsen i Västmanland år 1803.

Till länsstyrelsen kunde människor från olika sociala skikt vända sig för att få hjälp med utmätning av privata obetalda skulder. När personer ansökte om så kallad handräckning var det vanligt att de motiverade sin ansökan genom att poängtera att de många gånger hade påmint gäldenären om betalning, men utan resultat. Torparen Mats Persson gav en målande bild av hur påminnandet kunde gå till när han bad om utmätning hos sin svåger Jan Abramsson för ett lån om 22 riksdaler. Svågern hade invänt mot handräckningen med ett påstående om att han hade en genfordran att kvitta mot lånet, varpå Persson svarade att även han hade rätt att kvitta en summa: ’hvaribland icke vore för högt tilltagit ett par skor åt mig och ett par åt min hustru som blifvit utnötte på alla de gånger vi gått och vänligt fordrat honom.’

Målet illustrerar inte bara hur släktingar kunde ge varandra ekonomisk hjälp utan också hur indrivandet av hushållets fordringar var en gemensam angelägenhet för båda makarna, och något de båda deltog aktivt i.

Mars månads verbfras kommer från rådhusrätten i Sala år 1770.

Under 1700-talets sista decennier hölls en stor vintermarknad i Sala varje år dit människor från många andra svenska städer flockades. En av dessa var Catharina Sundström, en gift kvinna från Stockholm som rest till Sala för att öppna ett värds- och kaffehus i samband med den stora marknaden. Nu stod hon anklagad inför rådhusrätten för att i maskopi med en tjänstegosse ha stulit varor från en handelsman. Sundström nekade bestämt, trots att varorna hittats undangömda i hennes värdshus och att vittne efter vittne intygade hennes skuld.

Vittnesmål var vanligt förekommande i 1700-talets domböcker och precis som idag lade man vikt vid att de som vittnade skulle vara ojäviga. Det var därför Sundström protesterade när kaffekokerskan Chatarina Schultz berättade hur hon och hennes piga sett Sundströms tjänsteflicka gömma undan några saker på matmoderns befallning. Enligt Sundström hade nämligen Chatarina Schulz tidigare ”lockadt och tubbadt en piga utur Hustru Sundströms tjenst”. Tjänstefolk hade under den här tiden en nära relation till sina hushållsöverhuvuden, och att på detta sätt knycka en piga hade därför skapat en osämja mellan de två fruarna. Tubba har dessutom en negativ klang och antydde att Schultz var slug och ohederlig, varför Sundström menade att hennes ord i rätten inte skulle ses som pålitliga.

Februari månads verbfras kommer från Paul Borenberg, som forskar om drängar och pigors vardag i Stockholm under det tidiga 1600-talet..

Under det tidiga 1600-talet ansågs kroppsdelar från avrättade förbrytare besitta magiska egenskaper. De kunde göra ölen starkare, öka försäljningen av varor eller på andra sätt ge tur och framgång. Den 23:e juni 1602 anklagades drängen Mikael Grönevald inför rådhusrätten för att ha ”skurit upp en tjuv, tagit ur honom ister och en eller två kotor ur ryggen.” Drängen svarade att han gjorde det på order av sin husbonde som var stadens bödel, som i sin tur fått en sådan begäran från en hovman.

Att sälja kroppsdelar från avrättade verkar ha varit ett sätt för bödeln att få in extra pengar, så länge som denna bisyssla inte uppdagades. Att hämta kroppsdelar från avrättade och bruka dem för magiska syften var inte tillåtet och förefaller ha ansetts vara skamligt.

Januari månads verbfras är hämtad från Johan Fredik Muncktells, komminister i Kärrbo församling utanför Västerås, dagbok, den 1 mars 1815.

För att dryga ut inkomsterna för sig och sin familj extraknäckte Muncktell som privatlärare åt pojkar från bygden. För att hålla händerna sysselsatta medan han arbetade med pojkarna satt han och spann. Han skriver: ”Den motion som jag nu har, stundom til svettning, med Spinnrocken, under det jag läser med gossarna, tror jag är mig nyttig. I alla fall, är det klokare at göra detta, än röka pipa på pipa eller hålla händerna i kors.”

Att Muncktell spann är särskilt intressant eftersom det är en syssla som inte bara var traditionellt kvinnlig, utan som också flera gånger fått fungera som symbol för det kvinnliga, till exempel i talesättet ”När Adam grävde och Eva spann, vem var då adelsman?” Muncktell nämner inte ett ord om det, vilket tyder på att konnotationer till kvinnlighet antingen saknades där och då, eller helt enkelt struntades i.

December månads verbfras härrör från brottsmålsdomboken vid rådhusrätten i Västerås år 1862.

År 1858 begränsades rätten att utöva husaga, det vill säga husbondens och husmoderns rätt att kroppsligen bestraffa sitt tjänstefolk, till drängar under 18 år och pigor under 16 år. Först år 1920 avskaffades husagan helt.

I det här fallet från hösten 1862 står brukspatron E. W. Langenberg åtalad för att ha misshandlat den vuxna pigan Carolina Fredricsdotter med en käpp. Upprinnelsen till misshandeln var att pigan Carolina, som blivit åtsagd att slakta kycklingar, inte sett skillnaden mellan slaktkycklingar och kycklingar av ”utländsk race”. Enligt vittnet statkarlen Johan Lundqvist hade brukspatronen blivit mycket förargad över att pigan Carolina nedslaktat en spansk tuppkyckling och slagit henne med en käpp tills den gått sönder. Brukspatron Langenberg dömdes till böter.

November månads verbfras härrör från accisrätten i Västerås år 1807.

Accisrätter var särskilda domstolar som dömde i ärenden som rörde uppbörden av inrikestullen. Det uppstod ofta konflikter kring denna tull mellan tulltjänstemännen och de resande som skulle betala tull, men även tulltjänstemännen emellan. I det här konkreta fallet var en tullare missnöjd med att han inte fått hjälp med att väga några tunga varor en dag då den vanliga vågen var trasig. Hans kollega försökte försvara sig med att han i alla fall gått och hämtat en liten balansvåg.