Månadens verb

Oktober 2021

Kost te winnen – Making a living

It only occasionally happens that historical actors in legal archival material literally refer to the more abstract concepts that we are after as historians, but it is quite rare if that abstract word is a verb. Yet in 1740, in Amsterdam, two drunk men were fighting over the questions whose wife was best at ‘making a living.’ As I write in my forthcoming dissertation:

The men in question, Arend Jansze and Pieter van Bemmelen (known on the streets as Lange Piet or ‘Long Pete’), ordered beers and began talking: ‘Arend Jansze said that within two years, the daughter of Pieter van Bemmelen would be stronger and smarter than the wife of Pieter van Bemmelen, which Pieter van Bemmelen objected to, saying that his wife was as capable of working as the best woman in the neighbourhood, as far as twenty houses.’ To which Arend Jansze testily replied: ‘Compared to how my wife can make a living, your wife is worthless.’

In the original Dutch, he said ‘Uw vrouw is maer een lor tegens mijn vrouw om de kost te winnen.’ Kost te winnen means making a living or supporting oneself or a household. Literally it means ‘providing the costs,’ where kost could also double as food. It is an especially nice verb to see in the wild, since it supports the research, such as that by the GaW project, that shows how making a living was not an exclusively male project. Rather, a two-supporter model was a more common historical model than the ‘male breadwinner model’ in which a husband earns a family-supporting income. As a visiting researcher of the GaW project, I was happy to have been invited to a recent discussion with the project on the different models of ‘supporters’ and ‘breadwinners,’ and it immediately reminded me of this case. It shows not only how men were not the only ones providing income, but also how the ‘making a living’ of women could be a source of pride, that men loudly proclaimed and fought over.

Bob Pierik, visiting researcher at GaW

Foto av den handskrivna originalkällan som beskriver grälet.
Stadsarchief Amsterdam, Inventaris van het Archief van de Notarissen ter Standplaats Amsterdam, Minuutacten Salomon de Fremeri.

September 2021

Reenacta fall

Man behöver bevisligen inte klä ut sig och låtsasskjuta med musköter för att det ska räknas som reenactment. Jag säger bevisligen, för medarbetarna i GaW lyckades göra det ändå en måndag häromsistens, och vi fick inga reprimander för det. Idén var att ta ett databasfall vars rumsliga omständigheter skulle gå att lokalisera, och att sedan i möjligaste mån gå och stå på precis samma ställen som fallindividerna. Valet föll på fall 15190, en blodig historia från Snevringe häradsrätt, utspelad vintern 1840 i och kring byn Löpdal, vars historiska terräng och bebyggelse tack vare syneprotokoll, lantmäterihandlingar m.m. är förhållandevis väl känd. Efter förberedande samtal med välvilligt inställda boende fick vi tillgång till såväl plats som rekvisita (en yxa).

Flygfotot nedan visar större delen av Löpdals gamla bytomt: i rött det ungefärliga läget för bebyggelsen 1840, i vitt hänvisningar till aktiviteter, i brandgult en inzoomning.

Flygfoto av Löpdahls gamla bytomt

Inzoomning av ett av husen i Löpdahl

Ett urval av registrerade aktiviteter och andra händelser
1 = Hejderidarboställets stall, ”spänna för” (häst, aktivitet 32896).
2 = Jan Perssons stuga (tf festlokal), ”tillsagt fadren att skynda sig” (33022).
3 = Ytterdörr till gemensam förstuga, ”sökte bryta upp dörren” (32906).
4 = Här stod drängen Lindberg och ”ropade att de skulle lägga fnösk på hålet och ombinda hufwudet samt laga att Jan Persson ej trampade i bloden”.
5 = Dörröppningen Carl Carlsson gick ut ur med yxan i högsta hugg, från hans egen stuga till den gemensamma förstugan.
6 = Vägen Jan Persson tänkte ta mot Kolbäck för att (”uti Comministerns arbete”) ”färdas åt allmänningen” (32891).
7 = Här bodde Anders Dahl, så det var sannolikt hit Jan Persson gick för att träffa honom.

Vi gick alla sträckor tillsammans. Alla spelade alla.

Juni 2021

Göra karta

Förra månaden skrev vi om att koordinatsätta aktiviteter och individer. Syftet med den aktiviteten var att möjliggöra den forskningsaktivitet som beskrivs av juni månads verbfras: göra karta.

Historiker har länge använt sig av kartor. Tänk bara på de historiska atlaser där man kan studera romarriket utbredning och hur kolonisatörerna delade upp Afrika mellan sig. Inte bara den politiska historien kan karteras; kartor kan också användas för att beskriva ekonomiska fenomen som handelsvägar och järnvägsnätets utbyggnad. Inte minst har detta använts i undervisningen.

På senare tid har historiker alltmer intresserat sig för användningen av kartor. Bakom detta ligger en kombination av å ena sidan ny digital teknik, så kallad GIS (geografiska informationssystem), och å andra sidan ett ökat teoretiskt intresse för hur rummet påverkar det som sker. Det talas ibland om en ”rumslig vändning” inom historievetenskapen. För oss som studerar könsarbetsdelning har rumsliga aspekter varit viktiga inte minst på grund av idén om framväxande separata sfärer för män och kvinnor.

Den tidsanvändning för försörjning som Gender and Work studerar i form av aktiviteter, och som beskrivs av verbfraser, ägde alltid rum på bestämda platser. Databasen GaW är därför full av uppgifter om geografiska platser, vad som hände där och vem som var där vid en viss tidpunkt. Genom att koordinatsätta dessa och lägga in dem på kartor kan vi frilägga mönster och se samband som vi annars kanske inte hade uppmärksammat.

Vi kan till exempel belysa den geografiska rörligheten i samhället genom att mäta avståndet mellan var någon bodde och var denna någon utförde en försörjningsaktivitet eller, som i kartan nedan, genom att visa varifrån de individer som dök upp i Västerås rådhusrätt kom. Som synes var långt ifrån alla från Västerås.

Karta
Individer vid Västerås rådhusrätt 1860-1880

Genom att koppla olika uppsättningar av data kan vi också få syn på nya samband, alternativt testa gamla misstankar. En sak som vi länge funderat över är varför vi i våra data har så få exempel på folk som mjölkar. Mjölkning har varit en ständigt återkommande syssla, men den beskrivs mycket sällan i exempelvis domböcker. I vårt brittiska systerprojekt, Women's work in rural England 1500-1700, har man kunnat samlat in betydligt fler observationer på mjölkning, och under samtal med dem väcktes tanken på att det skulle kunna bero på att England var mer tätbefolkat och att sannolikheten att stöta på någon när man gick för att mjölka helt enkelt var större där. Plottar man våra observationer av mjölkning på en karta som visar befolkningstätheten i olika socknar visar det också att dessa ägde rum i de mer befolkningstäta delarna av vårt undersökningsområde. Tilläggas kan att ytterligare ett exempel på mjölkning är från staden Västerås.

Karta
Observationer av mjölkning i förhållande till områdets befolkningstäthet.

En karta som den här bevisar naturligtvis ingenting. I det här fallet skulle man exempelvis kunna invända att en socken är en alltför stor enhet för att en jämförelse med befolkningstätheten skulle vara relevant. Och alldeles oavsett är ett samband inte detsamma som en förklaring. Med hjälp av kartor kan vi emellertid vända och vrida på våra data och titta på dem från olika håll. De uppgifter vi har samlat in kan grupperas och omgrupperas och ställas mot andra uppgifter. Månadens verb, att göra karta, skulle därför lika gärna ha kunnat formuleras som att leka med data. Och det, mina vänner, hör till de allra viktigaste aktiviteterna inom forskningen.

Glad sommar!

Maj 2021

Koordinatsätta individer och deras arbete

Även maj månads verb handlar om vad vi gör i vårt arbete med att analysera GaW2-datasetet, nu när vi slutat utöka det med nya verb från historiska källor. Vi undersöker bland annat rumsliga aspekter. Var arbetade kvinnor och män? Var det i hembyn eller någon annanstans, kanske rentav långt bort från deras hemort? Som ett led i att försöka ta reda på svar letar jag fram koordinater för både individernas hemort och för arbetsaktiviteterna i databasen. Maj månads verb är alltså ”koordinatsätta individer och deras arbete”. För detta arbete har jag ett Excelark med alla individer och alla aktiviteter från databasens domboksmaterial

För att ta ett exempel är en individ i databasen bonden Lars Andersson i Ekeby i Svedvi socken som slog hö år 1756 i sin hemby.

Jag söker upp Ekeby i Riksarkivets karta TORA. Eller för att uttrycka det exakt är TORA ett topografiskt register där byar lokaliserats utifrån historiska kartor och getts koordinater. Registret är under uppbyggnad, men för en hel del byar finns redan poster med koordinater och länkar till historiska kartor. Möjligheten att söka på byar med vanligt förekommande namn är i dagsläget liten, så det gäller att lokalisera Svedvi socken, zooma in där och leta. Ekeby finns med!

Jag kopierar koordinaterna (som är av typen SWEREF 99) in i ett Exceldokument på bonden Lars Anderssons rad. Även aktiviteten han utfört, ”slå hö”, får dessa koordinater.

Så småningom kommer Lars Andersson och andra individer med känd hemort eller hemsocken, samt deras arbetsaktiviteter, att bli prickar på en karta som vi kan analysera, men det är nästa steg i processen. Fortsättning följer…

Linnea Henningsson

Karta över en bit av Svedvi socken med Ekeby markerat
Bilden visar Ekeby i TORA:s karta. Gå till Riksarkivets kartapplikation TORA.

Mars 2021

Göra uttag

Den som studerar 1800-talsmänniskor som tillverkade skor (för att ta en ofta nyttjad exempelaktivitet) kommer i själva verket i kontakt med två olika sorters arbete. Vi ser det i förra meningen: ”Den som studerar 1800-talsmänniskor som tillverkade skor. Mindblown? Ja, jag förstår det. När man ägnat all sin möda åt att tänka på andra människors arbete glömmer man lätt bort att man själv arbetar och att det också kan vara intressant att berätta för omvärlden. Det gäller särskilt nu, när projektet GaW2 gått in i den fas där vi slutat läsa i gamla papper och istället börjat producera nya.

Imorse gav jag mig i kast med att göra uttag. Det betyder att jag tryckte in mitt sinnrikt konstruerade V.I.P.-lösenord, loggade in i den exklusiva del av databasen Gender and Work vars dörrar än så länge är låsta för omvärlden, klickade på uttagsfliken, bestämde några variabler, satte ordningen för min drömtabell och tryckte på ”Sök”. När man gör ett uttag sållar man bort all den myckna data vi har samlat in som är irrelevant för en viss fråga, och sorterar återstoden på ett bra sätt. Det torde nämligen vara såväl okulärt som mentalt skadligt att läsa igenom allt vi har samlat på oss de senaste åren om man bara är intresserad av sånt som har med till exempel kalkonavel att göra.

Det behag som den resulterande excelfilen kodade in i mina synapser – (humanist) – är förmodligen en av de mindre kända fördelarna av historikerns arbete. Plötsligt har jag ett femsiffrigt antal bevis på utfört arbete från åren 1720–1880 som jag kan sortera hur jag vill och dra allsköns slutsatser av. I morse kunde jag till exempel konstatera att det verkar som att många människor på 1800-talet i praktiken arbetade med en massa olika saker, men att dåtidens samhälle tyckte att alla dessa saker hängde ihop rätt fint i en väl avgränsad specialisering. En sån slutsats är svår att dra när man läser enstaka fall. Skulle jag läsa ett femsiffrigt antal fall skulle jag ha glömt nästan alla när jag är klar. Det är det som är så fint med uttag.

Nu slutar jag skriva, för nu ska jag in i möte. Göra uttag och delta i möten, vilken bredd! Nu är jag meriterad för allt.

Karantänen den 23 mars 2021
Micke

Bild av ett uttag i databasen
Så här ser det ut när man gör ett uttag i databasen.

Februari 2021

Skjutsa barn

Vem skjutsar barnen till skolan? Det är en vanlig fråga när man funderar på arbetsfördelningen mellan föräldrar idag. Kanske mor- eller farföräldrar tar hand om barnen vissa dagar för att underlätta livspusslet?

Liknande arrangemang fanns på 1800-talet också, fastän färdmedlen var andra än idag. Februari månads verb, ”skjutsa barn”, kommer från häradsrätten i Snevringe i Västmanland hösten 1871. Bonden Jan Andersson i Hässle hade då stämts in till rätten, misstänkt för att själv ha anlagt den brand som förstört hela hans gård en natt i oktober år 1870. Byn Hässle ligger en knapp mil nordost om Köping. Där bodde Jan med sin hustru Greta Persdotter och deras två barn Stina Caisa, 13 år, och Per Johan, 11 år.

På grund av misstanken att branden var anlagd, blev det viktigt att utreda var både människor och föremål befunnit sig före och under branden. Var hade barnen varit? undrade rätten, och fick följande svar:

”att Jan Anderssons barn vid tillfället vistats i Nalbesta, der de gingo i skola och hade qvarter hos Jan Anderssons svärfader, dit Jan Andersson plägade skjutsa dem hvarje måndagsmorgon och der de sedermera för att hafva närmare till skolan vanligen stannade hela veckan ända till Fredagseftermiddagen, då Jan Andersson åter hemtade dem hem.”

Jans svärfar ifråga, det vill säga barnens morfar, var backstumannen och änklingen Per Ersson, 70 år, på Nalbesta ägor. Nalbesta ligger 6 kilometer söder om Hässle, fågelvägen. Vi kan alltså konstatera att det var barnens far som skjutsade dem med häst och vagn dit varje vecka. Fast just veckan då branden inträffade hade Jans dräng Anders Jansson skjutsat barnen till deras morfar (och samtidigt fraktat ett laggkärl), enligt drängens eget vittnesmål. På det här viset får vi en inblick i hur arbetsfördelningen vad gäller barnskjutsning kunde se ut hos Jan och Greta i Hässle.

Nu förhöll det sig så att branden bröt ut natten mellan en lördag och en söndag. Detta skolarrangemang gällde ju bara måndag till fredag, enligt Jan. Detta verkar inte rätten ha anmärkt på. Men å andra sidan var de flesta i Hässle och grannbyarna bortresta på Eskilstuna marknad den aktuella helgen, inklusive Jan och Greta, så det kanske var underförstått att morfadern hade hand om barnen under tiden.

Man kan inte påstå att det var helt vanliga omständigheter som denna familj levde under vid den här tiden, oavsett om Jan var skyldig till branden eller inte. Greta dog månaden efter branden, i slag, det vill säga någon form av hjärtattack, enligt prästens anteckning. Morfadern dog samma månad. Far och barn flyttade då till Hult i Glanshammars socken, men där stannade de inte så länge. I utflyttningslängden därifrån år 1872 finns att läsa att barnen åter flyttat till Munktorp då Jan ”rymt till Amerika”. Barnen tycks ha flyttat in i sin morfars backstuga på Nalbesta ägor hos en torparänka som kommit dit efter morfaderns död. På grund av Jans rymning till Amerika fick häradsrätten lägga ner brandutredningen ouppklarad.

En familjeutflykt i närheten av Göteborg kring år 1890. Fotot visar en lite finare söndagsutflykt snarare än en vardaglig skjuts av barn, men i brist på sådana foton får denna bild tjäna som illustration för att skjutsa barn (Digitalt museum ID A1838).

Januari 2021

Vårda kolerasjuka

Då vårdpersonals vardag är en angelägenhet för oss alla, särskilt i dessa tider av corona-pandemi, har vi inom Gender and Work-projektet grävt fram ett vårdverb kopplat till en epidemi ur de historiska källorna. Januari månads verb, ”vårda kolerasjuka”, är hämtat från Snevringe häradsrätts vinterting i Västmanland år 1872. Stadsläkaren i Köping Per Gustaf Kihlstedt krävde betalning för utförd läkarvård vid Lådeby gård i Torpa socken (se karta nedan). I sitt brev till häradsrätten inledde Kihlstedt med att beskriva sitt första uppdrag vid Lådeby:


"Under farsoten Kolerans härjande i riket år 1855 kallades jag den 8 Oktober, sednare på dagen, till Lådeby der å från gården aflägsna, underlydande torp Kolera utbrutit och angripit 10 personer af hvilka några redan voro döda. Oagtat upptagen med angelägna göromål hemma i Köping och resans inträffande mot natten på afstånd af godt 2 ½ mils lång wäg, under starkt regn och owäder, afreste jag och besökte, nattetiden ridande öfver djupa kärr och oländig mark, de insjuknade å de särskilda torpslägenheterna.
Genom budskap och brefskrifning ifr. Lådeby underrättad om sjukdomsbeskaffenheten, fullföljdes sedan af mig sjukwården derstädes under loppet af hösten."


Kihlstedt ger här en mycket levande beskrivning av omständigheterna kring sitt läkaruppdrag och den ansträngande resan dit. Säkert ville han också skildra ridturen till Lådeby dramatiskt för att få en medryckande inledning på sitt brev, men kolerans snabba framfart och dödliga utgång behövde knappast dramatiseras. I sundhetskollegiets årsberättelse för samma år kan vi hitta Kihlstedts rapport om sjukdomsfallen vid Lådeby:


"i Torpa socken insjuknade d. 22—23 Sept. en arbetskarl, Jonas från Lista, i trakten af Lådeby gård och afled d. 24:de. Den 26:te insjuknade torparehustrun Larsson i Gråtorp, som biträdt med tvättning af den döda kroppen, men tillfrisknade efter längre tid sedan sjukdomen öfvergått till typhus. Derefter yppades d. 29 Sept. samt 2, 3, 6 och 8 Okt. ytterligare sjukdoms-fall så att intill d. 12 Okt., då sista dödsfallet inträffade, inalles anmärkts 9 sjukdomsfall med 5 dödsfall, alla vid Gråtorp; deribland voro 2 män och 3 qvinnor samt i afseende på åldern 2 barn, 2 medelåldrige och 1 ålderstigen. Om anledningen till sjukdomens uppkomst anföres att den först insjuknades svärfader Widring, 70 år gammal, känd för dryckenskap och äfventyrlig lefnad, i medlet af September hemkommit från Eskilstuna, der kolera då var gängse, sjuk i kräkningar och diarrhé, hvarifrån han dock efter hand tillfrisknat, intilldess mågen insjuknat (Kihlstedt)"


Sverige drabbades av nio koleraepidemier mellan åren 1834 och 1873. Kolerabakterien, som ju drabbar människor än idag om än ytterst få fall i Sverige, leder till svåra diaréer. I 1800-talets Sverige dog många av uttorkning till följd av diaréerna.


I Kihlsteds berättelse, liksom i hela den nationella årsrapporten denna ingick i, gjordes tydliga ansträngningar för smittspårning. Kihlstedt beskriver hur Widring troligtvis tog med sig smittan från Eskilstuna. Närkontakt mellan personer och även människors levnadssätt, såsom om någon drack mycket alkohol var något som togs upp i flera läkares berättelser. Att bakterien spreds med dricksvattnet upptäcktes av läkaren John Snow i London år 1854, det vill säga året innan händelserna i Lådeby, men av årsberättelsen att döma verkar inte kunskapen om upptäckten ha nått Sverige än, eller i alla fall inte påverkat smittrapporterna vid denna tid. Själva kolerabakterien identifierades först år 1884 av Robert Koch.


Vem var då denne Kihlstedt som trots den allmänna skräcken för att bli smittad av kolera red till Lådeby för att vårda insjuknade? År 1855 var han 49 år och ogift. Han var stadsläkare i Köping och även bataljonsläkare vid Västmanlands regemente. Uppenbarligen tog han på sig även andra uppdrag utöver dessa två roller och gjorde sjukbesök ganska långt från Köping. Efter hans insats vid kolerautbrottet i Lådeby gjorde gårdens förvaltare upp med honom om att han mot en årlig summa pengar skulle ge läkarvård till de anställda vid gården vid behov. Vi skulle kunna se det som en motsvarighet till dagens företagshälsovård. Själv klarade sig Kihlstedt från kolera och dog vid 79 års ålder av lunginflammation.

Fotografi på Kihlstedt och karta över Köping och Lådeby
Läkaren Per Gustaf Kihlstedt och en karta visandes hans hemort Köping, samt Lådeby där han vårdade kolerasjuka.

Referenser

  • Köpings stadsförsamlings kyrkoarkiv, Död- och begravningsböcker, SE/ULA/10695/F/7 (1876-1894), bildid: F0005867_00119.
  • Nationalencyklopedin, nätversionen, uppslagsord: kolera (hämtad 2021-01-19)
  • Sundhets-collegii underdåniga berättelse om medicinalverket i riket år 1855, Stockholm 1857. s. 64.
  • Snevringe häradsrätt, domböcker vid ordinarie ting, NAD: SE/ULA/11363, volym A 1 a/73 (1870-1872). Bild 9330-9340 i Arkiv Digital.


Bilder

  • Fotografi på Per Gustaf Kihlstedt. Fotografisamlingarna, Porträttsamling, monterad del, SE/KrA/0800/A:002/K 1/91, bildid: B0000779_00045.
  • Karta från Google Maps.

December 2020

Trumma ut julfriden

Årets sista verb kommer från en anteckning i Sala rådhusrätts dombok år 1770, där det står att stadens trumslagare Joackim Brun och ”hans Camrater” skulle få 3 daler silvermynt i lön för ”Juhle fredens uttrumlande” den 24 december. Enligt Nordisk familjebok var julfriden en period som sträckte sig från julafton till tjugondedag jul och som ”på grund af de göromål, som då upptogo folket, voro fritag[en] från handläggning af rättegångsmål”. Med andra ord fick man inte stämma någon till tinget under det att denna frid varade (undantag kunde dock göras för vissa typer av mål). En annan betydelse som julfriden haft genom historien är att bötesbeloppen för vissa förseelser varit högre om handlingen begåtts under fredsdagarna. Perioden har också kännetecknats av en mer allmän, kristlig uppmaning om att man ska vara särskilt mån om sitt goda uppförande under dessa veckor. Traditionen går långt tillbaka i tiden och återfinns exempelvis i den medeltida Östgötalagen.


I gruvstaden Sala markerades uppenbarligen början av denna fridperiod med någon form av högtidlighet då trumslagaren med sällskap av andra (batterister?) lät stadens invånare veta att rådstugan stängde ner. Tyvärr står det inte exakt var Brun trummade ut freden, men en rimlig gissning är att det skedde på stadens torg. En annan möjlighet är att det gjordes i anslutning till det hus där magistraten tillfälligt hyrde in sig, eftersom stadens ordinarie rådhus brunnit ned 1736 och ett nytt rådhus inte stod klart vid torget förrän 1783. Nu för tiden står emellertid ingen trumslagare vare sig vid torget eller någon annanstans i Sala då traditionen sedan länge glömts bort. Annat är det dock på andra sidan Östersjön. Framför allt Åbo, men även flera andra finska städer, har nämligen än idag en tradition av att utlysa julfriden. Dessa tillställningar är fulla av pompa och ståt och den från Åbo brukar sändas live på finsk TV. På Gamla Stortorget samlas varje år en orkester och i denna kan man skymta en och annan trumslagare – även om dessa förstås har sällskap av många fler musikanter än vad Brun och hans kamrater gissningsvis hade. Kanske bör vi också tillägga att dagens julfrid enbart har en symbolisk innebörd.


Med det vill vi i Gender and Work-projektet sprida lite julstämning i denna allt annat än vanliga decembermånad. Även om den stundande högtiden för många av oss kommer vara rätt olik tidigare år, hoppas vi att ni åtminstone får känna någon form av julfrid. För att låna några välbekanta ord: håll i, håll ut och håll avstånd, så ses vi nästa år!


(Dessvärre verkar inte 1700-talstrumslagare som utlyser högtider vara ett särskilt vanligt motiv i konsten; bilden som bifogas får därför symbolisera julfrid i någon slags bredare bemärkelse.)

Julkort med en tomte som åker släde efter en bock.

November 2020

Åta sig att avtaga hudar

Verbfrasen i detta fall – åtagit sig hudarna aftaga – är hämtad från ett mål som kommer upp på hösttinget 1764, 27 november, i Snevringe Häradsrätt och Västmanlands län. Det är av litet speciell karaktär. Det första domboksprotokollet samma dag (S. D.) inleds med ”Ibland the flere almänna mål, hwarföre Häradets innewånare till thenna dag blifwit inkallade, af sig genom behörige Socknefullmäktige instält” vilket betyder att bland annat väg- och brounderhåll, ombyggnation och renovering av tingslokalen vid Kolbäcks gästgiveri med mera skall behandlas. Saker som berör alla skattedragare i hela häradet (gemensamma arbeten eller kostnader) och som vanligtvis räknas ut efter vars och ens hemmantal (den kamerala storleken på den jord som var och en brukar, oavsett om vederbörande äger den eller ej). Där av följer att sockenombuden säkerligen är framröstade ur bondeled.


Hursomhelst, en av de saker, som ombuden har att ta ställning till och komma överens om, är hur en (hud)afdragare skall avlönas samt övriga arbetsvillkor för afdragaren. Behovet av en sådan har accentuerats eftersom landshövdingen beordrat häradet att anlägga en så kallad luderplats; ett ställe där djurkadaver – luder/ludder eller åtel – läggs ut för att locka till sig rovdjur. Tanken är att det skall vara enklare och effektivare (mer arbetsbesparande än via allmänna, dagsverkskrävande och i lagen föreskrivna drevjakter - skall) att ha ihjäl rovdjuren i samband med att de lockas till platsen. Kreatur som anses lämpliga för detta är djur som normalt sett inte äts; häst, hund och katt. Däremot garvas hudar/skinn från dessa för vidare användning inom hushållen. En ytterligare arbetsbesparing i sammanhanget är att låta luderkreaturen själva gå till sin avrättning för att därefter lasta och köra hem huden. Problemet är dock att det är djupt skambelagt att ha ihjäl och flå sådana djur. Den tilltänkte afdragaren, Per Persson på Hemlinge ägor, gör därför lokalsamhället en så att säga ansiktsbesparande tjänst, utöver sin egentliga syssla. Det finns andra, mer vanliga och samtidigt också degraderande benämningar för människor som har en sådan syssla – rackare, hästflåare och flåbuse. I norra Sverige utgjordes yrkeskåren ofta av en same, under benämning sockenlapp. I förlängningen gör det också att dessa epitet är utmärkta och ärekränkande skällsord i sin samtid, även luder i betydelsen as. I det sistnämnda fallet avgör sammanhang och/eller kön på den smädade personen om epitetet luder avser as eller kan avse ett annat ord för prostituerad. De slutliga arbetsvillkoren för afdragaren och hur häradets mer pekuniärt orienterade husbönder hanterar det skamfyllda som är förknippat med sysslan framgår nedan.
Slutligen, för ordningens skull, skall tilläggas att jägeribetjänten/lantjägaren Erik Kråka figurerar i målet. Hans arbetsgivare – jägeristaten – hade ansvar för övervakning och efterlevnad av skogs- och jaktlagstiftningen. De hade även ansvar för att ordna rovdjursskall och skötte bland annat beviljade utsyningar av virke på Snevringes häradsallmänning. Av sin samtid ansedda som korrumperade, både av sina chefer och av allmänheten. Ytterst orsakat av en låg lön och att en stor del av denna bestod av andel i de bötesbelopp som föll ut vid skogsåverkansbrott och liknande. Även att få till stånd en beviljad utsyning på allmänningen kunde därför i praktiken kräva en dusör. Det dröjde vidare in på andra halvan av 1800-talet innan en motsvarande skogspolis organiserades norr om Dalälven. Titeln kronojägare på före detta Domänverkets tjänstemän är en reminiscens av detta.


S. D. Genom afgifwit Memorial androg Landt Jägaren Wälbetrodde Eric Kråka, thet en luderplats här i häradet blifwit anlagd til odjurens utödande, hwilka skola mycket wisat sig och tilfogat en stor del af Häradsboerne känbar skada, Hwarföre Allmogen blifwit, enligit Lands Höfdinge Ämbetets Allmänna Kundgiörelse, skyldige förklarade, at förskaffa sine ludder Creatur til ludder platsen emot hudarnes återfående, hwilket the äfwen wäl sökt fullgiöra; men then olägenhet skal mellankommit, at aftagaren Per Persson på Hemlinge ägor i Munktorps Sn, hwilken åtagit sig hudarne aftaga, sällan infunnit sig wid platsen sin låfwen at fullgiöra, utan allmogen måst resa fåfängt och fara med sine Creatur hem igen, ehuru Per Persson af så wäl Krono Betjente, som Landt Jägaren Kråka Therom blifwit tilsagd; Hwarförutan han skal wara så obillig och påstå sex daler Kprmt. för hwarje hästs aftagande; Och i anseende dertil anhölt Landt Jägaren Kråka, thet Per Persson wid wite eller straff måtte påläggas icke allenast efter tillsäjelse wid ludderplatsen wara tilstädes, sysslan at förrätta, utan ock låta sig nöja med skälig betalning. Härwid androgo äfwen Häradsboernes fullmägtige, som i dag uti åtskillige allmenna mål tilstädes kommit, huruledes äfwen the, såsom syslosatte af ander angelägne ärender wid hemmans bruken, hade swårighet, at wid påkommande tilfällen, förmå Per Persson til aftaga hudarne af hästar, hundar och kattor, och wille therföre om någon wiss Summa i penningar med honom öfwerenskomma. Per Persson, närwarande, förklarade, at han härutinnan wille betjäna så wäl Jägerie Betjäningen som Allmogen, allenast flera wid Ludderplatsen på en dag sig ei infinna med ludder Creaturen, än han skiäligen hunno med aftaga och någon wiss Summa i penningar som swarade mot dess beswär blefwo utsatt; Och sedan härom blifwit öfwerlagt; Så åtog sig Per Persson, at efter wederbörandes erhållne ordres sig wid ludderplatsen tidigt, nykter och beskedlig infinna, Häst- eller Sto Creaturen therstädes aftaga, mot wedergällning til tre daler för hwartera; dock på thet sättet, at Herr Jägmästaren theraf betalar En daler 16 %, och ägaren af Creaturet, mot hudens återfående lika mycket eller En daler 16 % alt Kopparmynt räknat; Hwarjemte han, Per Persson dessutom theremellan wille hos Häradsboerne serskilt aftaga hudarne på förberörde Creatur för äfwen tre daler, af en hund för 1 dlr. och en katt för 16 %; likwäl på thet sättet at ther han skulle i detta ärende särskilt til någon, til twå mil eller therutöfwer, han tå bekommo en tilökning af 1 dlr. 16 % i samma mynt för hwarje af the först nämnda större Creaturen samt för Hund eller Katt lika mycket, som för aftagningen, Och hwilket alt han utfäste redeligen fullgiöra wid straff af Sex par Spö, try slag af paret, ther någon försummelse hos honom antingen på et eller annat sätt skulle åstadskommas; Och som wid Häradsboerne inwändt att de så som och alla icke förestälning att hwar och en husbonde sielf elr. genom sine tjenstehjon utan skymf och nesa til undwikande af utgift och betalning åt Per Persson för sådant arbete, kunde och borde detsamma sjielfwe åstadkomma, wederbörligen förstå huru skinnen skola afdragas att de sedan wara til nödwändige behofär tjenlige; Så finner Harads Rätten skiält. at wid Häradsboernes ofwanberorde ofwerens kommelse med Per Persson låta bero.


Källor

SAOB, hästflåare: https://www.saob.se/artikel/?seek=h%C3%A4stfl%C3%A5are&pz=1#U_H1999_172008
SAOB, rackare: https://www.saob.se/artikel/?unik=R_0001-0089.gG0R&pz=3
SAOB, sockenlapp: https://www.saob.se/artikel/?seek=sockenlapp&pz=2#U_S8449_75947
SAOB, luder och luderplats: https://www.saob.se/artikel/?unik=L_1039-0200.08t3#M_L1039_97877
Kardell Ö and Dahlström A 2013. Wolves in the Early Nineteenth-Century County of Jönköping, Sweden. Environment and History 19 (2013):339-70.
 

Oktober 2020

Utbilda spinnerskor

Det är inte ofta källor från 1700-talet nämner kvinnor som utbildare men det finns naturligtvis undantag. Ett sådant kan vi på sätt och vis tacka merkantilismen för.
I september 1745 inlämnades till hall- och manufakturrätten i Västerås en lista innehållandes 32 kvinnonamn. Dessa kvinnor hade alla utbildats i spinnerikonsten under 1743–1744 av jungfru Maria Elisabet Engzelia. Listan nämner också att utbildningen skett såväl i Västmanland som i Södermanland. Hon hade utbildat dessa kvinnor på uppdrag av manufakturisten Abraham Hedman, vilken ägde och drev Kättsta linnefabrik i Haraker socken norr om Västerås. Han hade i sin tur sannolikt fått uppdraget att trygga återväxten av arbetare i landet genom sitt manufakturprivilegium utfärdat av kommerskollegium.
Den inlämnade listan är att betrakta som ett bevis på Engzelias löneanspråk på Hedman för sitt arbete som utbildare av spinnerskor. Tyvärr tycks inte hennes anspråk hörsammas av Hedman för i augusti 1746 kommer ett brev signerat av Engzelias mor Ingeborg Maria Risolia. I brevet nämns att Hedman fortfarande inte betalat ut lön till dottern (vilka pengar modern tydligt vill ha för dotterns mat och uppehälle).
Enligt källorna är Engzelia hela tiden bosatt i Västerås under de år hon arbetar för Hedman. Hon nämns dock inte över huvud taget i varken mantalslängd eller husförhörslängd som anställd hos just Hedman. Dessutom finns i moderns hushåll 1739–1744 en Elisabet Ersdotter som benämns som piga/spinnerska men tyvärr återfinns inte heller hon; varken hos Hedman eller Grau (som drev en mindre yllefabrik inne i staden).

Listan över kvinnor som Maria Elisabet Engzelia utbildat i spinneri
Källa: ULA, Hall- och manufakturrätten i Västerås, F:2, år 1746 (sidnumrering saknas).

September 2020

Aga arbetare

Månadens verb kommer från Sala och återfinns i 1740 års dombok för Sala gruvrätt. Gruvrätten var en specialdomstol med jurisdiktion över gruv- och hyttområdet. Utöver en viktig administrativ roll, som bland annat innefattade beslut om löner, tillsättningar av högre tjänstemän och övervakning av produktionen, hade gruvrätten även befogenhet att döma i brott som begåtts vid gruvan eller hyttan. Vanligtvis rörde dessa brott dryckenskap eller slagsmål, men ibland ställdes också anställda inför rätta för att ha misskött sitt arbete.

Det sistnämnda var något som i december 1740 hände Carl Sahlbom. Han arbetade som bokstigare (en slags förman vid hyttan) och ombads nu av Gruvrätten att förklara hur det kom sig att han inte sett till att vaskningen blivit utförd i tid. Utifrån den nedtecknade dialogen mellan Carl och rättens ledamöter får vi veta att han inte var ordinarie bokstigare, utan att hans broder var den som formellt sett innehade tjänsten, men att Carl förvaltat den under det att brodern varit bortrest. Vidare förklarar Carl att man hamnat efter i vaskningen eftersom att arbetarna i hans arbetslag inte velat följa hans order. Denna ursäkt köpte dock inte rätten, som påpekade att ”han hade mackt såsom Stigare, at dem dertill genom timlig aga hålla, eller och sådant, hos Hr Bergmäst eller Rätten angifwa”. På det svarade Carl att ”han intet kunnat aga arbetarne, efter de woro äldre än han, har ock icke welat, som dess egna ord lydde, på dem klaga”.

Carl hävdade alltså att han trots sin roll som arbetsledare inte hade den auktoritet som krävdes för att aga arbetslaget till att följa hans order, eftersom arbetarna var äldre än honom. Det här är i sig ett anmärkningsvärt exempel på hur maktförhållandet mellan en förman och dess arbetare inte alltid var självklart, men saken blir faktiskt ännu mer märklig ju mer man gräver i arkiven. Utifrån kyrkböckerna kan vi se att Carl vid den här tidpunkten var en 45 år gammal gift man (som förvisso blivit änkling några veckor tidigare), och att han dessutom var son till en av ortens bergsmän. Med andra ord hade Carl många av de egenskaper som vanligtvis brukar associeras med en relativt hög grad av auktoritet, men varken detta eller positionen som förman fick honom att känna sig kapabel att tvinga arbetslaget till att utföra vaskningen.

Tilläggas bör att gruvrätten inte höll med Carl, utan menade att han som förman visst hade befogenhet att aga de äldre arbetarna. Fallet slutar därför med att rätten bedömde Carl som olämplig för bokstigartjänsten, varför han avskedades och fick ”gå till sitt förra arbete igen, och blifwa Waskare”. Ledamöterna uttryckte också sitt missnöje över att Carl hade skyllt ifrån sig på arbetarna – det var ju trots allt han som förman som var ansvarig för att arbetet skulle bli gjort i tid, hävdade de.

Berättelsen om Carl och den försenade vaskningen ger oss med andra ord inte bara en spännande inblick i hur arbetet vid silververket gick till. Vi får också lära oss om hur komplex frågan om auktoritet kunde vara, hur ålder ibland kunde trumfa en arbetsledande position liksom hur synen på makt kunde skilja sig åt mellan individen som skulle utöva den och myndigheten i vars namn den utövades.

Bilden är en lavering av Jonas Billow och föreställer bokverket i Sala år 1770. Källa: Jernkontoret.

Sommarens verb 2020

Uttaga brudgumme

Sommartider brukar vara bröllopstider. Corona-situationen gör att det i många länder inte går att ordna några stora bröllop i år. Som ersättning bjuder GaW på en försörjningsaktivitet kopplad till ett bröllop i Västerås år 1759.


Hustru Greta Lundgren kallades detta år till accisrätten för att redogöra för sin tolvårige sons förehavanden. Gossen hade hejdats av tullskrivare Pehr Gahm när han körde in i staden med en kärra fullastad med granris. Under riset visade det sig finnas en brännvinskagge. Eftersom Gahm visste att hästen och kärran tillhörde humlegårdsläggare Maths Lundgren, och eftersom Maths just då befunnit sig i Stockholm, kallades istället Greta till accisrätten för att ansvara för insmugglingen.


Men Greta förklarade att
”hon om thetta bränwin ingen kundskap ägde, utan hade sändt sin gosse utom Langbergs torp, at hämta något granris til rummens upstädande för det en brudgumme hos henne skulle uttagas, tå gåssen warit borta ungefär en tima, och wid hemkomsten berättadt: at en hustru som sagt sig wara hemma i Romfartuna sochn råkadt honom på landswägen och begärdt få föra en kagge med honom samt sielf tillika åkit med på rysslasset til Kopparbergsgatan”
Det var alltså, enligt Greta, den okända lifterskan som hade smugglat med sig brännvinet på kärran och inte gossen. Han hade istället hjälpt sin mamma med att förbereda hemmet för en brudgummes uttagande.


Svenska Akademiens Ordbok anger under uppslagsordet ”taga ut” bl.a. följande betydelse:
”i fråga om bröllop, med avs. på brud(gum): under ceremoniella former hämta från föräldrahemmet; äv. i utvidgad anv., med avs. på spelman: ledsaga till fest. ’Så wardt iagh kallat till samma By … af Ehrligt folk, att taga vth en bondedrängh, och följa honom ifrån sina föräldrar, vp till annexan Gnosiö, der han skulle wigas.’”


I fallet från Västerås är det oklart vem brudgummen var. Det är möjligt att det inte alls var någon i Gretas familj utan att hon åtog sig att mot betalning ordna sådana ceremonier. Att ordna bröllop och begravningar var en ganska vanlig inkomstkälla för gifta kvinnor och änkor i städerna på denna tid. Sonen bistod genom att forsla hem granris så att det skulle lukta gott i rummen.

En brudgum omgiven av tre personer som rättar till hans kläder
En brudgum görs i ordning inför fest, troligen 1850-tal. Litografi av C. A. Dahlström. Nordiska museet. NMA.0040964.

Maj 2020

Befalla husbonde göra gagn

Maj månads verb kommer från ett fall i Snevringe häradsrätts höstting år 1752. Det handlar om ladugårdsfogden Elias Fagerström och hans piga Kajsa Swensdotter i Vippeby. Ett vittne beskriver vad hon hört:

”Hustru Brita Andersdotter har ey sedt Fagerström ock pigan slås, men ofta hördt them träta, i synnerhet när Caisa befalt hoo. [honom] giöra någon gagn, tå han länge käblat innan han efterkommit hennes begäran.”

Att en piga befaller sin husbonde är ovanligt att hitta i historiska källor. Relationen mellan Elias och Kajsa som vi får ta del av genom alla vittnesutsagor i det här rättsfallet är också lite speciell, och skulle kunna tolkas som hatkärlek. De anklagas för att ha haft sexuellt umgänge med varandra, då vittnen säger sig ha hört sängknarrningar. Elias sprang ofta omkring och besvor sin piga, ibland i bara en toffel eftersom hon hade tagit hans andra toffel. En gång hade hon bitit honom i tummen, och en annan gång sparkat honom i baken när hon skulle hjälpa honom på med halsduken.

Kyrkorådet hade redan förbjudit Kajsa att bo kvar hos Elias och nu tog häradsrätten upp fallet eftersom hon fortfarande bodde kvar. Elias försvarade sig med att han hade givit Kajsa ”skiälig husaga” och att hon nu hade förbättrat sig. Att husbonden agar sin piga var helt i sin ordning enligt 1700-talets tjänstehjonsförordningar, men att pigan slog sin husbonde var olagligt.

Elias och Kajsa måste ha varit mycket omtalade i sin by, för sina trätor och sitt utomäktenskapliga umgänge. Kajsa hade suttit i stocken en söndag utanför kyrkan som straff från kyrkorådet, och i en särskild anteckningssida längst bak i husförhörslängden skrev prästen att Kajsa ”förer en elak lefnad”.

Att Kajsa gick mot gängse normer var tydligt, så man kan fråga sig hur det gick sedan, när även häradsrätten förbjudit henne att bo kvar hos Elias. Jo, hon och Elias gifte sig med varandra året därpå, bodde kvar i Vippeby, och fick två barn. Kajsa bytte någon gång efter vigseln namn till Catharina Norberg. Efter Elias död år 1757 gifte Catharina om sig med korpral Johan Ulric Brattman.

Interiörfoto från Munktorps kyrka
Munktorps kyrka. En plats för både straff och vigsel för paret i rättsfallet. Foto: Kungl. Konsthögskolan KKH_A_9440.

APRIL 2020

Undervisa barn

Månadens verb kommer ur så kallade personalier. Dessa återfinns i socknarnas dödböcker och kan närmast liknas vid dödsrunor som beskriver de bortgångnas leverne. Texterna varierar i längd och innehåll men säger vanligtvis något om personens födelseort, civilstånd och arbete. Just det här exemplet är hämtat ur 1751 års dödbok från Sala stadsförsamling och berättar om prästänkan Elisabeth Gran som efter sin makes död försörjde sig med att undervisa barn i Sala stad. Vi få veta att hon:
 
”[var] född i Wästerbotten och Umeå år 1670. [...] Tjent hos hederligit folk i Stockholm, och sidst härstädes hos Sahl Prosten Kolfhof. Sedermera ingick hon äkta förbund med tå warande Adjunctus härstädes Henric Grass, som något threfter blef förordnad til Komminister i Hubbo församling. [...] Efter sin mans död flyttade hon hit til staden, och har altsedan försörgt sig med barna-information.”

Vi får även veta att Elisabeth avled vid en ålder av 81 år. Det gör det här fallet särskilt intressant, eftersom det är mindre vanligt att hitta information om hur äldre människor försörjde sig i tidigmodern tid. Dessutom berättar fallet om vad en prästänka kunde försörja sig med efter att änkekonserveringen löpt ut. Slutligen blir Elisabeth även ett exempel på hur människor inte alltid uppehöll sig i sina födelseorter utan kunde färdas långa sträckor och spendera olika delar av sitt liv på olika platser.

Kvinna som läser
 

December 2019

Klippa och hopsy lappar til mattväv

Stöpa ljus

Vi avslutar året där vi börjar! I januari blev ”Spinna linnegarn” månadens verb. Det var komministern Muncktell som ville ha nånting att göra medan han övade läsning med sina elever. Den 12 december 1815 fick han nog. ”För at hafva någon occupation med händerna, då jag läser med gossarna”, skrev han i sin dagbok, ”tog jag mig i dag före, at klippa och hopsy lappar til mattväf, emedan jag aldeles tröttnat vid at spinna.” Den nya terapin varade desto längre. En åldrande prost noterade 1827 att han fortfarande höll på med sina lappar.

Eftersom det snart är jul bjuder vi på ett till. Muncktell skriver direkt efteråt, i samma dagboksinlägg: ”Mor stackare arbetade sielf hela dagen med ljusstöpning.” Julstöket hade börjat i det Muncktellska hemmet.

Det intressanta med ljusstöpningen är kanske inte så mycket själva verbet som omständigheterna kring det: att Mor ägnar hela dagen till det och att hon gör det ensam. Den typen av definitiva angivelser för tid och personalstyrka är ganska sällsynt i våra källor. Kan man få en bättre julklapp? God jul!

Oktober 2019

Vårda broder

Månadens verb kommer från ett mål som behandlades av Snevringe häradsrätt under upprepade tillfällen åren 1739 och 1740; 3 februari 1739, 3 oktober 1739 och 13 februari 1740. Verbfrasen anknyter till den inblick i problematiken kring vård av sjuka och gamla som månadens verb maj 2019 ger – gräva hål under stuga – men fördjupar och vidgar den i så måtto att den pragmatiska verkligheten bakom verbfrasen vårda broder visar sig ytterst vara avhängig och styras av brodern Jonas Janssons tillgång på jord i Östra gården i Norrby och Bergs socken. Detta både för hans syskon, modern och häradsrättens nämnd. Den senare blir nämligen av parterna i målet, Jonas Janssons bror och 3 gifta systrar, enhälligt uppmanade att döma; komma fram till en rättvis fördelning av underhållsbördan av både brodern och modern samt skötseln av hemmansdelen i Norrby. Nedan följer nämndens första försök att lösa problemet i form av ett transkriberat utslag från vintertinget 1739.

”Som Jonas JanSSon i Norrby och Bergs Sokn, efter theSS Moders och syskons, samt Nämndens och fleres intygande, så wanartig och fånig är, at han hwarken sig sielf elr. sit gods wårda och sköta kan; förthenskull pröfwar Rätten rätwist, thet bör han likmätigt 19 Cap: 4 § Ärfd: B:, ställas under förmyndare; Hwartill, som ingen närmare är än hans Broder, Lars JanSSon, tillika med Swågrarne nämdemannen Anders AnderSSon i Körninge, Lars JanSSon i Åby och Nils LarSSon Swänby, såsom alle Bofaste män och hafwa sine hemwister nära intil Norrby, ty böra the icke allenast antaga sig wårdnaden om thenne Jonas JanSSons egen person, så att han i theSS Raseri, icke måtte få tilfälle att skada sig sielf ej elr någon, utan ock nu strax emottaga thet halfwa hemman norrby som Jonas bebor, jemte theSS lösa ägendom, som först uptecknas bör, samt så laga att altsammans wäl och förswarligen handhaft och brukat warder. Och som TheSSe äro, fyra Syskon, utan Jonas, en Broder och 3 Systrar, så tilkommer them således, att så thet ena som andra med hwarandra att participera, att Brodern Lars JanSSon wårdar, sköter och bespisar Jonas i twå månader och Swarar för 2/5 i hemmanets bruk och skötsel, och hwartera af Swågrarne sköter honom en månad och Swarar til 1/5 i hemmansbruket, til theSS the, om så rådeligit och nyttigt finnes, kunna förse hemmanet med god och tienl. åbo, som the anten emot någon wiSS fördel, elr til hälften brukar, hwilket Rätten til theras egit godtfinnande lämnar, men then gla. och Ålderstegne Modren befrias för Sonen, widare är hwad hon sjielf efter egit behag och theSS krafter tilsäga kan, will och förmår honom til god se; Åliggandes alle förenämnde JanSSons Broder och Swågrar så tilse och laga att efter all giörlighet thet förekommas, att han icke måtte få tilfälle anten sig sielf elr någon annan til lif, lem, elr. ägendom skada, emedan ther så hända skulle, och sådant igenom theras waksamhet öfwer honom förekommas kunnat, wederbörande tå icke kunna undgå, att til then plickt sakfälte blifwa, som lagen i dy mål stadgar.

I thet öfrige kommo Swaranderna inför Rätten med hwarannan så öfwerens, at the til modrens uppehälle utfäste til henne årl:, som af them proportionaliter kommer att utgifwas näml: fyra Tnr ren säd samt foder för en ko och 2ne tackor, til hwilka hon jemte för sig sjielf niuta nödige Husrum på norrbys hemman, utlofwandes theSSutan Barnen, att willja förse modren med hwad hon elljest till sitt nödiga uppehälle kan tarfwa, hwilket efter theras begäran til Protocolls togs.”

September 2019

Vårda brännvinspanna

Begreppet ”fake news” kommer allt oftare på tal i dagens mediala sammanhang. Fenomenet är dock långt ifrån en modern företeelse – i princip så länge man har gått ut med offentlig information har läsare och åhörare haft anledning att ställa sig frågande till det som sägs. Westmanlands Läns Tidning från 1830-talet var inget undantag. Följande notis publicerades under rubriken ”INLÄNDSKT” den 9 februari 1832. Om det är en händelse som i all sanning verkligen gick till just så, eller om det är någon som försöker locka till skratt, låter vi vara osagt. Roligt är det hur som helst.

”Följande berättas hafva nyligen tilldragit sig: En Länsman hade fått spaning på någon oloflig bränvins-bränning, som förehades i skogen, och beger sig ensam åstad, för att konfiskera den, men det lyckades honom ej att upptäcka stället. Han går derföre hem till den misstänkta bränvinstillverkarens bostad, der han obemärkt öppnar en svinhusdörr och utsläpper de drankälskande djuren, hvilka, närmare bekanta med förplägningsstället, lunka till skogs och åtföljas af beslagaren, som de ganska riktigt lotsa till pannstället. Bränvinspannan står rinnande på kolelden, vårdad af en dräng. Länsman förklarar inrättningen med allt hvad dithör för god pris och drängen såsom förbrytare mot bränningsförbudet. Denne skyller på husbonden och erbjuder sig ditskaffa honom, endast Länsman emellertid ville vårda pannan. Han gör det. Om en stund tillkommer den verkliga pannägaren med 2:ne ojäfaktiga vittnen, i hvilkas öfvervaro han gör kontrabeslag, förklarande Länsmannen för oloflig bränvinsbrännare, emedan han också verkeligen befinnes sysselsatt med pannans underlagande. – Hur det vidare gick, förmäler icke ännu historien.”

Maj 2019

Gräva hål under stuga

Månadens verb kommer från ett mål som behandlades under vintertinget i Snevringe häradsrätt 1758.

Gräva hål under stuga

En vinterdag i december 1757 gjorde sjuåringen Lars Larsson en förskräcklig upptäckt. I åtta dagar hade ett starkt yrväder rasat och nu när det mojnat hade han tillsammans med några andra barn i Vallby skickats med mat till sin gammelfaster, åttiofyråriga Karin som bodde i en stuga på ägorna, ungefär en kilometer bort. När de kom fram var stugan stängd och de sprang då hem till en änka på Vallby ägor och bad henne följa med till Karin. Väl där var stugan haspad ”tå hon gräfwit något under Swillen; och efter i stugan intet warit golf, fått så stort hol, at et af barnen kunnat inkomma […]”. Inne i stugan hade Karin suttit vid spishällen, död. Ingen ätbar mat fanns i stugan och endast råris att elda med.

När sockenstämman utredde Karins död en månad senare kunde de inte göra annat än att skicka målet vidare till domstolen, eftersom man misstänkte att Karins halvbror, Jan Mattsson och Lars Larssons far hade försummat sin skyldighet att sköta och vårda henne. Målet utreddes av häradsrätten och båda bönderna dömdes till 20 daler silvermynts böter för att de låtit henne vara ensam under åtta hela dagar utan något att äta.

Målet ger ett, visserligen extremt, exempel på äldre människors levnadsvillkor i det tidigmoderna Sverige, men visar också på att skyldigheten att underhålla och försörja en person i praktiken kunde omfatta andra än de närmaste i hushållet och att det kunde vara förenat med straffansvar att åsidosätta den.

April 2019

Påminna någon om skuldbetalning

April månads verbfras kommer från ett supplikmål hos länsstyrelsen i Västmanland år 1803.

Till länsstyrelsen kunde människor från olika sociala skikt vända sig för att få hjälp med utmätning av privata obetalda skulder. När personer ansökte om så kallad handräckning var det vanligt att de motiverade sin ansökan genom att poängtera att de många gånger hade påmint gäldenären om betalning, men utan resultat. Torparen Mats Persson gav en målande bild av hur påminnandet kunde gå till när han bad om utmätning hos sin svåger Jan Abramsson för ett lån om 22 riksdaler. Svågern hade invänt mot handräckningen med ett påstående om att han hade en genfordran att kvitta mot lånet, varpå Persson svarade att även han hade rätt att kvitta en summa: ’hvaribland icke vore för högt tilltagit ett par skor åt mig och ett par åt min hustru som blifvit utnötte på alla de gånger vi gått och vänligt fordrat honom.’

Målet illustrerar inte bara hur släktingar kunde ge varandra ekonomisk hjälp utan också hur indrivandet av hushållets fordringar var en gemensam angelägenhet för båda makarna, och något de båda deltog aktivt i.

Mars 2019

Tubba en piga utur sin tjänst

Mars månads verbfras kommer från rådhusrätten i Sala år 1770.

Under 1700-talets sista decennier hölls en stor vintermarknad i Sala varje år dit människor från många andra svenska städer flockades. En av dessa var Catharina Sundström, en gift kvinna från Stockholm som rest till Sala för att öppna ett värds- och kaffehus i samband med den stora marknaden. Nu stod hon anklagad inför rådhusrätten för att i maskopi med en tjänstegosse ha stulit varor från en handelsman. Sundström nekade bestämt, trots att varorna hittats undangömda i hennes värdshus och att vittne efter vittne intygade hennes skuld.

Vittnesmål var vanligt förekommande i 1700-talets domböcker och precis som idag lade man vikt vid att de som vittnade skulle vara ojäviga. Det var därför Sundström protesterade när kaffekokerskan Chatarina Schultz berättade hur hon och hennes piga sett Sundströms tjänsteflicka gömma undan några saker på matmoderns befallning. Enligt Sundström hade nämligen Chatarina Schulz tidigare ”lockadt och tubbadt en piga utur Hustru Sundströms tjenst”. Tjänstefolk hade under den här tiden en nära relation till sina hushållsöverhuvuden, och att på detta sätt knycka en piga hade därför skapat en osämja mellan de två fruarna. Tubba har dessutom en negativ klang och antydde att Schultz var slug och ohederlig, varför Sundström menade att hennes ord i rätten inte skulle ses som pålitliga.

Februari 2019

Hämta ryggkotor från galgbacken för magiska artefakter

Februari månads verbfras kommer från Paul Borenberg, som forskar om drängar och pigors vardag i Stockholm under det tidiga 1600-talet..

Under det tidiga 1600-talet ansågs kroppsdelar från avrättade förbrytare besitta magiska egenskaper. De kunde göra ölen starkare, öka försäljningen av varor eller på andra sätt ge tur och framgång. Den 23:e juni 1602 anklagades drängen Mikael Grönevald inför rådhusrätten för att ha ”skurit upp en tjuv, tagit ur honom ister och en eller två kotor ur ryggen.” Drängen svarade att han gjorde det på order av sin husbonde som var stadens bödel, som i sin tur fått en sådan begäran från en hovman.

Att sälja kroppsdelar från avrättade verkar ha varit ett sätt för bödeln att få in extra pengar, så länge som denna bisyssla inte uppdagades. Att hämta kroppsdelar från avrättade och bruka dem för magiska syften var inte tillåtet och förefaller ha ansetts vara skamligt.

Läs mer om Paul Borenbergs forskning

Januari 2019

Spinna linnegarn

Januari månads verbfras är hämtad från Johan Fredik Muncktells, komminister i Kärrbo församling utanför Västerås, dagbok, den 1 mars 1815.

För att dryga ut inkomsterna för sig och sin familj extraknäckte Muncktell som privatlärare åt pojkar från bygden. För att hålla händerna sysselsatta medan han arbetade med pojkarna satt han och spann. Han skriver: ”Den motion som jag nu har, stundom til svettning, med Spinnrocken, under det jag läser med gossarna, tror jag är mig nyttig. I alla fall, är det klokare at göra detta, än röka pipa på pipa eller hålla händerna i kors.”

Att Muncktell spann är särskilt intressant eftersom det är en syssla som inte bara var traditionellt kvinnlig, utan som också flera gånger fått fungera som symbol för det kvinnliga, till exempel i talesättet ”När Adam grävde och Eva spann, vem var då adelsman?” Muncktell nämner inte ett ord om det, vilket tyder på att konnotationer till kvinnlighet antingen saknades där och då, eller helt enkelt struntades i.

December 2018

Nedslakta spansk tuppkyckling

December månads verbfras härrör från brottsmålsdomboken vid rådhusrätten i Västerås år 1862.

År 1858 begränsades rätten att utöva husaga, det vill säga husbondens och husmoderns rätt att kroppsligen bestraffa sitt tjänstefolk, till drängar under 18 år och pigor under 16 år. Först år 1920 avskaffades husagan helt.

I det här fallet från hösten 1862 står brukspatron E. W. Langenberg åtalad för att ha misshandlat den vuxna pigan Carolina Fredricsdotter med en käpp. Upprinnelsen till misshandeln var att pigan Carolina, som blivit åtsagd att slakta kycklingar, inte sett skillnaden mellan slaktkycklingar och kycklingar av ”utländsk race”. Enligt vittnet statkarlen Johan Lundqvist hade brukspatronen blivit mycket förargad över att pigan Carolina nedslaktat en spansk tuppkyckling och slagit henne med en käpp tills den gått sönder. Brukspatron Langenberg dömdes till böter.

November 2018

Hämta liten balansvåg

November månads verbfras härrör från accisrätten i Västerås år 1807. 

Accisrätter var särskilda domstolar som dömde i ärenden som rörde uppbörden av inrikestullen. Det uppstod ofta konflikter kring denna tull mellan tulltjänstemännen och de resande som skulle betala tull, men även tulltjänstemännen emellan. I det här konkreta fallet var en tullare missnöjd med att han inte fått hjälp med att väga några tunga varor en dag då den vanliga vågen var trasig. Hans kollega försökte försvara sig med att han i alla fall gått och hämtat en liten balansvåg.

Senast uppdaterad: 2021-10-18